Kampen för att rädda vårt klimat kan upplevas som orättvis och det är den. Vi vet att tio procent av jordens befolkning orsakar hälften av utsläppen av koldioxid. Samtidigt som den fattigaste hälften av jorden befolkning bara orsakar tio procent av utsläppen.

När utsläppen nu måste pressas ner är det rimligt att de rikaste tio procenten får betala den största kostnaden för det. Det här visade ekonomen Thomas Piketty (mest känd för boken Kapitalet i det tjugoförsta århundradet) och hans kollega Lucas Chancel redan 2015 i sin studie ”Carbon and inequality: from Kyoto to Paris”.

Den allra rikaste procenten i USA, Luxemburg, Singapore och Saudiarabien släpper ut mer än 200 ton koldioxid per år. (Snittet för hela befolkningen är sex ton och vi måste komma ner till cirka ett ton för att klara klimatmålen.) Det handlar privatflygplan, stora hus, stora bilar, pooler och lyxkonsumtion.

Eftersom en så stor andel av de globala utsläppen kommer från de rikaste människorna, bör politiken för att bekämpa utsläppen också rikta sig mot de rikaste människorna. Piketty och Chancel föreslog därför en global koldioxidskatt som varje individ får betala när hen har släppt ut mer än det globala genomsnittet för utsläpp. Personer i Nordamerika skulle få stå för 36 procent av de skatterna, européer för 20 procent och kineser för 15 procent.

Nu har Kevin Anderson, klimatforskare och gästprofessor vid Uppsala universitet (halva tiden är han på Tydall Center for climate change research i Manchester) presenterat en liknande idé. När IPCC (Inter-Governmental Panel on Climate Change) presenterade sin rapport för hur världen ska klara att minska utsläppen så att vi kan hålla temperaturhöjningen under antingen 1,5 eller 2 grader skrev han ett svar om att IPCC ignorerar ojämlikheten i utsläpp.

”IPCC väljer istället att begränsa sina förslag på åtgärder för att de ska passa prydligt inom det rådande ekonomiska systemet”, skriver han. Hans förslag liknar Pikettys och Chancels. Inför en tak motsvarande genomsnittsutsläppet för en europé för de tio procent som släpper ut mest. Då kan de totala globala utsläppen minska med en tredjedel på bara ett par år.

Han fortsätter med att vi måste ställa om våra arbeten och våra industrier från att ”tillgodose de koldioxidkrävande livsstilarna hos de rikaste” till att skapa ett helt koldioxidfritt energisystem. Inga mer stora hus, SUV:ar, privata jetplan och ingen mer lyxkonsumtion alltså. Några få skulle bli tvungna att ställa om, de flesta skulle inte märka någon skillnad i sin vardag.

Om vi låter dem som släpper ut mest betala mest för omställningen så kan vi låta befolkningen i fattiga länder använda fossil energi i några år till för att öka sin levnadsstandard, menar Kevin Anderson.

Det viktiga i både Pikettys, Chancels och Andersons förslag är att den riktar sig till individer inte bara länder. Visst finns det länder som är mycket större utsläppare än andra.

Men även inom de stora utsläppsländerna så finns det människor som på grund av sina begränsade inkomster inte alls belastar klimatet lika mycket som de rika. I Sverige kan det handla om ensamstående mammor som aldrig har råd med utlandssemestrar eller pensionärer med bara några hundralappar kvar i plånboken när allt det nödvändiga är betalt.

Det vi behöver är en klimatskatt per individ. En klimatdeklaration som vi lämnar in varje år, precis som vår inkomstdeklaration. Det finns de som hävdar att det skulle innebära ett alldeles för stort intrång i vår integritet.

Hallå, ska jag behöva tala om hur ofta och hur långt jag flyger och hur mycket kött jag äter!? Ja, varför inte. Många är redan idag redo att uppge många uppgifter om sig själva och sina aktiviteter för att få göra rot-avdrag och rut-avdrag. Och kanske kan vi ha en morot iform av skatteåterbäring, alltså sänkt inkomstskatt för den som har riktigt, riktigt låga klimatutsläpp.

När Gustav Fridolin, Miljöpartiets språkrör, meddelade att han ska avgå sa han i en intervju i Dagens ETC att Miljöpartiet måste bli bättre på att visa att solidaritet med miljö och klimat måste hänga ihop med solidaritet för människor. Att miljöpolitiken måste hänga samman med en rättvisepolitik.

Bra. Vi får hoppas att Miljöpartiet och andra rödgröna partier, eller egentligen alla partier som kallar sin gröna, väljer den vägen. Det första steget kan vara en stor, fet klimatskatt på de stora utsläpparna.