Det är häpnadsväckande statistik.
En återkommande diskussion kopplad till krigen i Irak och Afghanistan är att medierna – speciellt amerikanska – har svikit sitt uppdrag. Istället för att skildra verkligheten låter de sig bäddas in med trupperna. Lojalitetsband utvecklas, sanningen går förlorad. Soldaten blir en tapper seriefigur, en patriotisk förebild, namngiven men ändå anonym. Tystad. Samtidigt som andra – politiker, experter, medier – tycks veta vad soldaten känner och upplever. (Den irakiska och afghanska civilbefolkningen är i ännu högre grad frånvarande.)
2008 kom en reaktion mot detta. Hundratals soldater samlades i Silver Spring, Maryland, för att under fyra dagar vittna om sin tjänstgöring i Irak och Afghanistan. Utan att tvingas genom andras filter.
Arrangemanget kallades Winter soldier, vintersoldaten. Organisationen bakom det hela, Iraq veterans against the war (IVAW), hade tagit intryck av en liknande tribunal, som veteraner från Vietnam arrangerade i början av 1970-talet. (Själva begreppet är hämtat från Thomas Paine, som kallade Frihetskrigets allra mest lojala trupper för just vintersoldater; de härdar ut och sviker inte sina principer fastän det blåser kallt.)
Första tribunalen blev en dokumentär, Winter soldier. Jag ser om den. Hemkommen från Vietnam tittar Scott Camil, uppenbart traumatiserad, rakt in i kameran, säger:
– Jag kommer nu att tala om att bränna byar med civila, om att skära av öron och huvuden, om att tortera fångar, om att låta artilleriet beskjuta byar för att det är roligt…
Den andra tribunalen, den om Irak och Afghanistan, är minst lika chockerande. Ett annat krig, liknande erfarenheter. Vittnesmålen finns att se på YouTube, och de visar hur militära regler bara blir mer absurda – och flexibla – vartefter kriget fortlöper.
En enda mainstreamtidning, Washington Post, tyckte att Winter soldier var viktigt nog att avsätta en reporter för.
Det är sommar utanför fönstret men jag tittar på filmer om Irak och Afghanistan, för att minnas, för att hitta den mänskliga dimension som nyhetsrapporteringen ofta varit kliniskt befriad från.
Jag ser Redacted. Brian De Palma har regisserat en rasande kommentar till vad han anser är en lögnaktig, censurerad – redacted – version av vad som egentligen sker i Irak (filmen kom 2008). För att närma sig sanningen har han scannat nätets källor, och har sedan återskapat dem för filmen, som drivs framåt av en soldats (fiktiva) videoupptagningar och (fiktiva) inslag från övervakningskameror, islamistiska sajter, nyhetssändningar och dokumentärer. Slutresultatet blir ett montage.
En grupp amerikanska soldater bemannar en vägspärr i Samarra. Bryts gradvis ner som människor. Det kommer inte att sluta lyckligt. Redacted bygger på en autentisk händelse, den tolkar det faktum att soldater våldtog 14-åriga Abeer Qasim Hamza al-Janabi och därefter sköt henne i ansiktet, mördade hela hennes familj, för att slutligen sätta eld på hennes kropp.
Amerikanska kritiker lyfte fram Redacteds brister. Village Voice skrev att den har en obehaglig fascination för ”voyeurism och våld”, medan New York Times ansåg att den ”balanserar på den delikata linjen mellan moralisk granskning och exploaterande sensationalism”.
Relevanta invändningar, men Redacted dryper av klaustrofobisk ångest, över att – ur soldatens perspektiv – tvingas kvar på en plats, utan att förstå varför, om det ens finns något syfte.
– Lärdomen från Vietnam tycks ha gått förlorad, sa De Palma, som 1989 gjorde en film om just Vietnam, Casualties of war.
Jag ser Battle for Haditha regisserad av Nick Broomfield. Han tar också avstamp i verkligheten. 19 november 2005 dödades en amerikansk soldat utanför det lilla samhället Haditha när en vägbomb detonerade, varpå hans kamrater kollektivt bestraffade den civila befolkningen. 24 irakier mördades, inklusive barn. En massaker som den amerikanska militärledningen försökte hemlighålla.
Broomfield intervjuar soldater och irakier som var med den dagen. Han hittar inte förhärdade mördare, men ”fattiga ungar som hoppat av skolan osannolikt tidigt”.
– Det var första gången som de varit utanför USA, och de talade självfallet inte ett ord arabiska. De hade ingen aning om vad de gjorde där.
Jag ser In the valley of Elah och Lions for lambs, jag ser Errol Morris dokumentär om Abu Ghraib, Standard operating procedure.
Men jag läser också Anthony Swofford. Han stred i första Gulfkriget och skrev sedan en bok, Jarhead, som filmatiserades med Jake Gyllenhaal i huvudrollen. Han kallar krigsfilmen som fenomen en sorts ”pornografi för soldaten”. Det kan finnas ett pacifistiskt budskap, ambitionen kan vara god, men själv tror han att sådant alltid fördunklas av ”magisk brutalitet” som ”hyllar soldaternas skicklighet i att strida, våldta, föra krig, skövla och bränna”.
Mitt under sommaren släppte människorättsorganisationen Human rights watch (HRW) en rapport om hur de amerikanska veteranerna mår. De som inte begått självmord. En miljon använder opiater, varav hälften utvecklat ett beroende. 40 procent av de veteraner som kommer i kontakt med vården lider av depression och/eller posttraumatisk stress.
Väldigt många som har överlevt slagfältet riskerar att dö om de inte får behandling mot missbruk, konstaterar HRW. 400 000 veteraner är drabbade av hemlöshet. Den snabbast växande gruppen när det kommer till hemlöshet – hela befolkningen inkluderad – är kvinnliga veteraner.
Vi glömmer så fort. Irak-kriget betraktas som avslutat och Afghanistan-kriget som snart avslutat (amerikanska trupper ska lämna före 2015). Men de fortsätter. I länderna som en gång invaderades, i soldaterna som återvänt.
