I själva verket har ledningen i kris efter kris lyckats förstöra bolaget bit för bit genom att satsa på att rädda börskurser, inte skapa produkter och tjänster.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

När man förra veckan lovade marknaden att 3000 i Sverige skulle avskedas så var det inte för att man hade en bra plan på vad det skulle innebära. det fanns faktiskt ingen plan alls. Jobben måste ju göras nånstans, varför inte i Sverige?

Utan uppgiften var bara för att rädda aktiekursen och därmed försöka rädda ledningen inför vinstvarningen som ju kom veckan efter.

Ericssons chefer bryr sig om ägarnas aktiekurs, inte bolaget i sig.

Och ägarna bryr sig om företagets aktievärde för att kunna sälja eller behålla, däremot finns det ingen ägare som faktiskt har en idé om vad företaget ska syssla med eller utvecklas till.

Ericsson är på många sätt ett unikt företag. det är byggt i intimt samarbete med staten, alla dess lyckade produkter kommer från utveckling av militära eller andra statliga system, Ericssons pionjärutveckling, (växlar, mobiltelefoner, mobilsystem osv) har växt fram organiskt i ett nära samarbete mellan produktion och tjänst. Ibland har företaget gjort korkade satsningar (LM Ericsson datorn, minns någon den) men oftast är det teknisk utveckling som skapat produkter man kanske inte ens visste om skulle behövas.

Nu utmanas Ericsson av kinesiska Huwai som lika intimt med den staten fått växa och bli ett kvalitetsbolag som idag slår Ericsson inte i första hand på pris, utan på att man har bättre lösningar och känns säkrare för kunderna (som ju i grunden ofta är statliga de också. Det är staterna som beställer utveckling av infrastruktur och system även om det går via privata bolag).

Ericssons ledning har hanterat utmaningarna genom att å ena sidan ”forska på allt” men inte kunnat få ut några nya produkter/tjäsnter ur det. Å andra sidan slängt bort allt som kallas produktion så långt man kan. 

Det här gör man för att det ökar aktievärdet i en värld där placerare styrs av en ideologi där allt som kan kallas verkligt kapital, alltså fabriker, produktion, rå utveckling, kallas ”tung belastning” medan ”tjänstemarknad” kallas framtid.

I själva verket är alla som försöker leva på tjäsnter bortkopplade från produktionen svagare och på sikt döende företag. 

Det är nämligen i samarbetet utveckling, produktion som nya idéer föds.

Men nu styrs Ericsson av ledning och ägare som bara vill ha springnotan betald. Det kan vi se på hur vinster och utdelningar utvecklas de senaste åren. Slår vi ut det per anställd är det ett skrämmande diagram.

Vi ser hur företaget töms till aktieägarna (lättfotat) och hur vinsten pressas upp per anställd. Förra året var ett rekordår. Nu är ”plötsligt” företaget i superkris och aktiekursen faller.

Storyn om Ericsson är storyn om ett företag vars ägare och deras anställda underchefer jagar börskurser och kortsiktiga vinstjakts lösningar.

Det företaget behöver är långsiktighet och lössläppt kreativitet från de tusentals anställda som ju kan enormt mycket.

Idag förstörs företaget av svettiga ägare. Men bolaget behöver inte dessa ägare och deras perspektiv.

Om det nånsin funnits ett företag som skulle må bra av verklig lokal beslutsmakt från de anställda är det Ericsson.