Inflationen påstås till exempel bero på eftersatt konsumtionsefterfrågan från köpsugna människor som tvingats leva i en pandemi. 

Andra hävdar att det är kriget i Ukraina som skapar inflationen, prisökningar på tio procent på vanlig mat skulle bero på höjda konstgödselpriser – och prisökningar på elen påstås bero på energibrist och nedlagd kärnkraft. Allra mest populärt är påståendet att inflationen beror på att lönerna stiger, eller att de kanske snart stiger... Det här är ett argument som börjar trummas ut mer och mer eftersom Sverige närmar sig nya avtal.

Men den egentliga grunden till att samhällen får en riktig inflation, alltså en långsiktig försämring av penningvärdet, är något helt annat. Inflationen beror på att de som äger produktionen höjer sina priser.

Den här enkla och självklara förklaringen är i stort sett borta ur den borgerliga ekonomiska tankevärlden, de vägrar helt enkelt erkänna det mest basala i en kapitalistisk ekonomi.

Den som har makt över prisökningarna är den som sätter priserna. Och i vår ekonomi är det företagen. 

Det skapas ingen inflation om företagen håller igen och inte försöker kompensera sig för eventuella sämre vinster kommande period, genom prisökningar.

För det är det som är motorn bakom om livsmedelsföretagen höjer priserna, om gruvorna höjer priserna, om elbilsproducenten höjer priserna och om fastighetsägaren höjer hyrorna.

Man ökar priserna i förväg, för att skydda vinsten kommande år.

Det här avslöjades rätt brutalt förra veckan när Riksbanken höjde räntan man ger till banker med 0,5 procent. Samtidigt påpekade Riksbanken att de svenska företagen varit väldigt aktiva i att höja sina priser, mer aktiva än vad den fundamentala ekonomin kan förklara.

Riksbanken vet förstås att inflation beror på de aktiva prissättarnas priser. Inget annat.

Vilket fick Svenskt Näringsliv att gå i taket, de menar att företagens prisökningar inte alls är höga och att företagen har svårt att hålla sina marginaler men ... i grunden erkänner även de problemet. Makten över priserna har de som sätter priserna, inte några andra.

Det här är viktigt eftersom politiken agerar som om prissättarna var utan skuld. Istället använder man inflation som ett sätt att pressa löntagare till att ”ta ansvar” genom att inte ställa höga lönekrav. Eller också säger man att det inte är politikens jobb att kompensera människor som drabbas av inflation trots att alla vet att inflationen inte är en jämlik fråga. En riktig inflation på mat drabbar de fattiga mycket mer än de rika eftersom en större andel av deras ekonomi går till nödvändiga varor som mat, medan de rika har en stor del av sin konsumtion i sånt som inte ökar lika mycket i pris. (Dagens ETC har i tidigare artiklar visat hur olika inflationsnivån är i olika grupper i samhället.)

Men i grunden är det självklart en politisk fråga varför prissättarna har fritt fram att exempelvis sätta priset på el, medan konsumenterna står maktlösa.

Om man sätter pris reglerat utifrån produktionskostnader kommer många av våra basvaror att bli billigare, inte dyrare.

Inflation är alltså del i den ständiga ekonomiska kampen mellan kapital och arbete. De som jobbar försöker förtvivlat höja sina löner i takt med prishöjarna, men de ligger hela tiden något år efter. Man kompenserar sig i efterhand men historiskt har det betytt att en allt större del av överskotten hamnat hos kapitalägarna och allt mindre hos löntagarna.

Lägg sen till att vi haft en investeringsstrejk i tjugo år där alltmer kapital istället flyttats till finansmarknadens snabba spekulation så får vi ett samhälle där de som äger får en fantastisk rikedomsutveckling som löntagarna aldrig kan hänga med i.

Och det här blir även ett inflationsproblem till slut.

Mycket av prisökningarna handlar nämligen inte om att råvaror blivit dyrare (de blir billigare just nu, utan att slutpriserna på varorna i butiken sjunker) utom om att skydda börskurserna genom att vinsterna inte ska falla.

Prisökningar för att lugna börsspekulanterna, helt enkelt.

Så ska man vara rädd för inflationen som ständigt kallas rekordhög utan att stormedierna reflekterar över varifrån den kommer eller vem den egentligen drabbar.

Jo, man ska vara rädd för de politiska effekterna som kan bli en ny våg av press på löntagare med nya rop på lägre omfördelning (det borgare kallar bidrag) och nya krav på skattesänkningar för de som har det bra för att ”få fart på hjulen”.

Men man ska också komma ihåg att inflation inte automatiskt behöver vara dåligt för samhället i stort. Visst stiger räntorna för de som tvingats köpa lägenhet (då det byggs så få hyresrätter) men å andra sidan skulle en inflation på 5 procent sänka lånet med 5 procent varje år. Om löntagare kompenserar sig för inflationen betyder det att lånebördan minskar så att bostaden är betald på 20 år.

På samma sätt, en stadig inflation är nog en bra sak för de moderna samhällena som idag måste storinvestera sig ut ur klimatkrisen. Inflationen hjälper då staterna att långsamt minska investeringarnas kostnad mätt i pengar.

Sen ska man vara väldigt försiktig när man påstår att inflationen automatiskt blir en spiral i ett samhälle. Saker händer som ingen vet. Om man hade kunnat räkna på vad den digitala revolutionen skulle innebära för löntagare i kostnad för tjänster som tidigare inte fanns eller var analoga, ja då skulle man i förväg kunnat se att den låga inflation vi har faktiskt också berott på teknisk utveckling.

Och den fortsätter ju. Bästa skyddet mot inflation på elpris och trafik är ju elbilar och gemensam solel, kostnaderna för resorna för individen minskar då brutalt. Och i en cykelstad är inflation på diesel inget problem.

Det finns politiska lösningar som skyddar befolkningen från de privata ägarnas prismakt och därmed inflationsmakt. 

Löner som höjs automatiskt i takt med inflation, till exempel. Samma sak med pensioner och stödsystem. Det här borde vara arbetarrörelsens svar på den inflationspropaganda som nu rullar på.

Men då måste både de röda partierna och facken våga göra som Riksbanken. Peka på vem som skapar problemet.