När World Trade Center-tornen den 11 september 2001 rasade samman och 3 000 människor mördades av terrorister störtdök den amerikanska börsen då den öppnade en vecka senare. Men inte alla aktier sjönk. Vapenindustrins aktier steg som raketer. ”Plånboken har öppnats”, jublade en representant för Boeing. Under åren som kom pumpades enorma belopp in i försvarsindustrin av Bush-administrationen, vilket bidrog till att blåsa upp den finansiella bubbla som sedan sprack med en ljudlig smäll i september 2008.
Högkonjunkturen vid mitten av förra årtiondet var i hög grad en artificiell krigsekonomi och det var den amerikanska staten som genom sina försvarsanslag stod för stimulanserna.
Stater är mycket köptrogna våldskonsumenter, skulle man kunna säga. För 100 år sedan, exakt ett år före den stora världsbranden, påpekade marxisten Rosa Luxemburg att rustningsindustrin var särskilt beroende av pålitliga köpare. Hon konstaterade att dilemmat för vanliga företag är att de trots allt måste ta omvägen över ombytliga konsumenter för att få sina produkter sålda. Vapenindustrin går istället direkt på den mest köpstarka och köptrogna konsument som existerar: Staten.
Svenska fredsforskningsinstitutet (Sipri) släpper nu de senaste siffrorna om militär upprustning i världen och det är lika upprörande läsning som alltid. Visserligen har de militära utgifterna minskat något de senaste åren men det har mer att göra med den finanskris som utbröt 2008 och sänkte ekonomierna i västvärlden samt det faktum att USA och Nato drar sig tillbaka från Afghanistan och Irak. Ändå spenderades förra året svindlande 11 500 miljarder kronor på militära utgifter och jag orkar inte ens tänka på den nytta dessa pengar skulle gjort om de använts i fredliga syften.
Sipris rapport landar mitt i den Ukrainakris som i skrivande stund går mot vad som kan bli en fullskalig tragedi. Rubriken i Dagens Eko var ”Öst rustar medan Väst sparar på militära utgifter”. Rubriken är sann, men samtidigt ganska vilseledande. Den är sann därför att i Ryssland och Kina har de senaste åren en växande del av BNP gått till militären, medan andelen har sjunkit något i USA. Men i absoluta siffror blir bilden minst sagt en annan: USA lägger ner 640 miljarder dollar på militären varje år (3,8 procent av BNP), medan Ryssland satsar 87,8 miljarder (4,1 procent av BNP).
Det är ingen som helst tvekan om var i världen den starkaste militära slagstyrkan idag existerar: i Vita Huset. USA:s och Natos styrkor är dessutom mycket moderna och högteknologiska medan den ryska militärapparaten fortfarande är relativt ålderdomlig.
I mina ögon är det naturligtvis inget skäl till att rusta upp. Putin har både tsaristiska och sovjetiska stormaktsdrömmar och de är skrämmande. Men det är bra att ha proportionerna klara för sig. Att Nato, denna skräcködla från Kalla krigets dagar, inte fick försvinna tillsammans med Warszawapakten är en bidragande orsak till de geopolitiska spänningar vi nu bevittnar. Att även EU, som har ett militärt avtal med Nato, kan upplevas som en expanderande stormakt verkar aldrig ha gått upp för EU-ledarna.
Sverige är en nation som på många sätt är medskyldigt till de enorma militärutgifterna i världen. Sverige exporterar vapen till 61 länder och svenska vapen brukar till slut dyka upp varhelst det finns en konflikt. Någon generaldebatt om det bryter aldrig ut eftersom de stora partierna är ense om vikten av svensk vapenexport. Är det någon som ens minns Saudigate längre? En moderat försvarsminister avgick, men det faktum att Sverige samarbetade med en av världens värre diktaturstater, Saudiarabien, blev aldrig någon stor sak. I Sipris siffror visar det sig också att Saudiarabien är ett av de länder i världen som rustar mest och snabbast – detta lilla land ligger fyra i tabellen, efter USA, Kina och Ryssland. Saudiarabien satsade förra året 67 miljarder dollar på militären – inte så mycket mindre än Ryssland och i nivå med Frankrike.
Kanske är det långt fler som minns den euforiska känslan när svenska Jas-plan lyfte från baser i södra Italien för att delta i flygspaningen över Libyen? Hos åtskilliga svenskar kunde då en stolthet förnimmas.
Hela mitt liv har jag avskytt allt som har med det militära att göra. De fyra ganska behagliga månader jag tillbringade i fängelse för värnpliktsvägran är jag stolt över. Jag tror att det skulle behövas en radikal antimilitaristisk rörelse i Sverige och världen, särskilt nu när det ropas på upprustning från alla håll. Jag brukar så ofta jag kan istället propagera för en social värnpliktsarmé. Den skulle kunna göra oerhörda sociala insatser i det svenska samhället och det vore dessutom roligt att få se Carl Bildt arbeta ute på potatisåkrarna eller i långvården under sin repmånad.
På Sipri tror man att militärutgifterna kommer att växa så länge som världsekonomin växer. Det tyder på att det finns ett dödligt samband i vår civilisation mellan naiv tillväxttro och våldsapparater.
