Att folk bortom journalistik och akademi pratar om det, att människor med känsla för berättarteknik och en trogen följarskara gör klimatkrisen verklig. 

Med det i bakhuvudet blev jag extra nedslagen när Alex Schulman kom ut som Greta Thunberg-kritiker i Dagens Nyheter (8/4). “Hur kunde du vara så dum?” undrar Schulman. Jag undrar samma sak om honom. Förstår du inte hur lättlurad du är, vems ärenden du går? 

När Thunberg var ett barn var hon enkel att hylla. Dels för att hon var just ett barn, dels för att hon inte utmanade ordningen på riktigt. Men så växte hon upp, började kritisera samhällssystemen och – gud förbjude – delta i klimataktioner på vägar och vid fossilindustrier. Där någonstans rann bägaren över och retoriken var plötsligt utbytt. 

Greta har gått för långt. Greta slarvar bort sin potential. Greta är ett hot mot demokratin. 

Uttrycken odlades i ytterhögern, rotades hos moderata riksdagsledamöter – statsministern själv beskrev klimataktivister med orden “totalitära krafter” för ett tag sedan – och har nu hittat in till DN-kolumnisterna och därigenom ut till DN-läsarna, det vill säga hela svenska medelklassen. Bilden av Greta som ett hot har spridit sig, fått fäste, blivit folklig. 

Schulman tycker att Greta borde “stå framför parlamenten”. Det var ju precis det hon gjorde alldeles nyligen, eller ja, hon släpps knappast in i maktens korridorer längre, just för att hon är så jobbig. Men hon satt utanför. Och blev hatad i spalterna och överkörd av en Sverigedemokrats väska på gatorna.

Hela grejen med klimataktivism är att röra om sin omgivning medan man själv är orubblig. 

Greta är beundransvärd för att hon gjort just det: skakat om, men alltid varit så stadig i sina värderingar, i en tid då politiker simmar med strömmen, vänder kappan efter vinden. Hon har låtit sig bli bortburen utan motstånd, varit beredd att ta straffen när hon utfört civil olydnad. Hon har levt som hon lärt, på riktigt. 

Sedan har vi sådana som Alex Schulman. Sådana som folk lyssnar på, sådana som har en plattform. Och han väljer att använda makten till detta: 

“Hon hade chansen att förändra världen och kastade bort den. Varför, Greta? Hur kunde du vara så dum?”

I en rimlig värld hade det inte stått “Greta”, utan “Romina”. Konstigt, kan jag tycka, att en text som så ihärdigt trycker på vikten av parlamenten inte kritiserar de som sitter därinne, utan i stället förfasas över ungdomarna utanför.