Alla judar påverkas, alla judar förstår bortom ord vad Dominique Sopo menar när han, ordförande för antirasistiska organisationen SOS Racisme, säger att detta ”antisemitiska brott ger oss kalla kårar”. 

Frankrikes samtliga politiker har fördömt. Det kommer löften om nya insatser, om att skolan ska få ett tydligare uppdrag att motverka den mentalitet som inte bara får någon att kränka en annans kroppsliga integritet, utan även att hålla henne som individ personligt ansvarig för vad en stat begår mot en annan stat. 

Politikernas respons är allvarlig, värdig, genuint bekymrad. Med undantag, Marine Le Pen och den rasistiska högerns mest råbarkade opportunister tar tillfället i akt att anklaga ”extremvänstern” för att ha piskat upp en stigmatisering av judar genom sitt engagemang för Gaza. Magstarkt givet att Le Pen själv kommer ur en dynasti där öppen antisemitism pyr bara en generation bort, för alltid insprängd i hennes politiska projekt.

Men fakta, oavsett en valrörelses vulgära utspel, är att Frankrikes judar är mycket hårt pressade och har varit det under lång tid, även om hatbrotten exploderat i antal sedan den 7 oktober. 

Ett fall som är särskilt svårt att glömma, och som för evigt planterat skräck, är hur en grupp män för tio år sedan bröt sig in hos ett ungt judiskt par. Syftet var att råna dem. ”Ni judar har ju pengar hemma och inte på banken”, sa en av angriparna. Mannen misshandlades, kvinnan våldtogs. ”För våra bröder i Palestina.” Förövarna, som senare dömdes till långa fängelsestraff, diskuterade också att ”gasa” sina offer.

Ett fall bland många.

2011 sköts en lärare och tre elever ihjäl på en judisk skola i Toulouse.

2015 slog en terrorist till mot en judisk butik i Paris.

2017 kastades Sarah Halimi ut från ett fönster av sin granne som skrek "Allahu akbar”.

2018 mördades Mireille Knoll, 85, i sitt eget hem.

För många.

Hur sjukt och trasigt ett samhälle är om det inte kan garantera möjligheten att tryggt leva judiskt liv.

Antisemitiska ”incidenter” har senaste året rusat med nästan 300 procent i Frankrike.

Och nu flickan.

Som ett slags övertydlig signal om hur sjukt och trasigt ett samhälle är om det inte kan garantera möjligheten att tryggt leva judiskt liv, eller ens bära ett efternamn som kan uppfattas vara judiskt.

Man måste inse att avståndet till Sverige är obefintligt när sådant här sker. 

Man måste förstå hur illa det gör en minoritet som inte hunnit sörja de döda från 7 oktober, som kan tycka att det som skett därefter är fel eller rätt eller något däremellan, men som för ofta avkrävs svar som vore de – i egenskap av judar – medskyldiga till varje bomb som faller. 

Det ligger så nära bristningsgränsen.

Familjer som sätter upp andra namnskyltar i entré och på ytterdörr. Familjer som håller sina tonårstjejer hemma för att de fruktar att det ska gå för dem som för den franska flickan. Familjer som byter skola, som nöts ner av ett konstant stressläge, som alltid har sina väskor packade.

Rebecca Stucker skrev i höstas en debattartikel i Dagens ETC: 

”Vi, judar, är rädda på riktigt. Dels då det handlar om konkreta, reella hot mot judiskt liv. Och dels för att alla judar har en historia eller upplevelse av förtryck och flykt. I samband med att antisemitismen eskalerar triggas också ett kollektivt trauma hos många. Uppbyggt av Förintelsen, förföljelser och massmord av släktingar en, två eller tre generationer bort.” 

Existerar en framtid för judar i Sverige?

Det måste det göra, allt annat är oacceptabelt och otänkbart.

Men:

7 oktober–31 december 2023 registrerade Brottsförebyggande rådet (Brå) totalt 110 hatbrott med antisemitiska motiv. Närmare fem gånger så många som motsvarande period 2022.

Allt från franska högerextremister till svenska liberala ledarsidor ägnar sig just nu åt spekulationer vad vänstern gör eller borde göra, men vad vet de om vilken oerhörd kraft det kan finnas i en antirasistisk rörelse när den mobiliserar, när den lyckas hålla flera fokus samtidigt som ett vansinnigt krig ödelägger Gaza?

Ingenting.

Solidaritet med den som utsätts för antisemitism och bekämpa alla – alla, utan undantag alla – som utövar den.

Så det jag menar är följande: 

Sveriges judar behöver vänstern, brett definierad. 

Sveriges vänster har, nu mer än någonsin, till uppdrag att visa skyddande solidaritet med den som utsätts för antisemitism och bekämpa alla – alla, utan undantag alla – som utövar den.