När kommer insikten att det finns andra områden som behöver omsorg, och fler saker att rusta samhället för än krig? 

Som arbetarna, till exempel. De som ska bära samhället på sina axlar när det blir tydligt att managementkonsulter och account managers inte ger oss mat på bordet. 

Det talas ibland om att alla ska få det bättre. När högerpolitiker yttrar orden är de inget annat än en lögn. Det vore mer sanningsenligt, sett till hur vår politik är utformad, att prata om att vissa ska få det bättre – och tyvärr handlar det inte om samhällets svagaste. 

Ja, mycket har förbättrats de senaste decennierna. Men det som framför allt har skett är att några fått det bättre på andras bekostnad. Inkomstklyftorna i Sverige ökar, tillgångarna har inte varit så här ojämnt fördelade 50 år. Mellan 1996 och 2021 ökade antalet miljardärer i Sverige med 1 700 procent.

På andra sidan myntet har var femte ensamstående förälder med låg inkomst inte alltid råd att äta sig mätt och det är inte unikt att låginkomsttagare tvingas låna pengar för att betala hyra, el och mat. 

Att rikta om politiken så att den förbättrar livsvillkoren för de som faktiskt behöver det är en alldeles grundläggande beståndsdel i ett rättvist samhälle – men också i beredskapsarbetet.

Nu har vi istället politik som handlar om en enda sak: den glorifierade klassresan, att flytta upp människor till medelklass och uppåt och sedan strössla rot-avdrag och jobbskatteavdrag över dem. Men vem ska utföra de yrken som överges när alla tvingas göra klassresor för att få ett hyggligt liv? 

Politiken lider av ett tunnelseende som snart kommer att få omfattande konsekvenser. Vilken roll spelar en stark militär om vi saknar sjuksköterskor och vårdplatser, eller jordbrukare och mat? Hur länge kan vi strunta i att investera i järnvägen, eller något så essentiellt (men bortglömt) som vattenledningarna? 

Om vi riktar in oss på två av de mest centrala områdena här – mat och vatten – blir det snabbt tydligt att vi inte är förberedda ens på den minsta av kriser. 

Det är ingen nyhet att vi har tömt våra livsmedelslager och är beroende av importerad mat. Vi är självförsörjande på tre livsmedel: spannmål, morötter och socker. (Det positiva är väl att Expressen kulturs krogrecensioner dör ut så fort kriget eller krisen kommer.)

Svensk livsmedelsproduktion brottas redan nu med stora problem, som vattenbrist och ökade kostnader. I takt med att temperaturerna stiger ökar risken för torka och låga grundvattennivåer. Dessutom är massutrotningen av insekter ett enormt hot: utan insekter kan vi säga hejdå till väldigt, väldigt många frukter och grönsaker. 

Och så arbetarna, i det här fallet jordbrukare: bönder och odlare. För några år sedan var snittåldern för jordbrukare i Sverige omkring 60 år. Vad är vår plan när nästan alla går i pension om några år?

Under ytan finns också en alldeles bärande samhällspelare: vattenledningarna. Hur lång tid det skulle ta att byta ut alla gamla vattenledningar i Sverige om man håller samma tempo som idag? 200 år. Det rimmar inte direkt med beredskap för en plötslig kris.

Det ensidiga fokuset – på medelklassen respektive militär upprustning – har gjort oss utsatta. Sårbara. Men det är ingen slump att vi hamnat här, det är inget misstag, utan snarare resultatet av vår politik. Det är trots allt inte särskilt förvånande att folk inte vill bli jordbrukare eller sjuksköterskor när politiken inte på något sätt stöttar dem att bli det. 

Politiken riktar ju alldeles uppenbart in sig på att gynna de välbeställda (här kommer veckans påminnelse om att Sverige saknar arvsskatt, gåvoskatt och förmögenhetsskatt, och att fjolårets ränteavdrag uppgick till 64  miljarder kronor). Bristen på engagemang för järnväg, vård och andra minst sagt viktiga delar av samhället behöver jag knappast nämna.

Det går alltså inte att prata trovärdigt om upprustning om denna inte också inkluderar en ambitiös klimat- och miljöpolitik, satsningar på infrastruktur och vård och bättre villkor för arbetare. 

I jakten på ett svenskt Nato-medlemskap tycks vi ha glömt bort vad som är ett tryggt samhälle. Vi verkar ha glömt bort vad som är viktigt.