”Hamas gör våra liv ännu svårare än israelerna”, säger Adil al-Ramlawi, 23 år.
”Hamas kontrollerar oss inifrån och Israel omringar oss utifrån”, säger Mahmoud Salma, 31.
”Hamas har full kontroll över enskilda individers liv. De har spioner och poliser som rör sig på gatorna”, säger Ahmad al-Ahuri, 22.
”Hamasledarna, däremot, verkar ha klarat förstörelsen bra och har fått nya hem och bilar”, säger Allah Kawara, 22.
”Det jag upplevde i Hamas fängelser var ett uttryck för svår och omfattande religiös och politisk intolerans”, säger Muhammad al-Tululi, 27, och fortsätter:
”Jag lämnade Gaza på grund av regimen som förespråkar våld och det religiösa systemet som kväver idéer och yttrandefrihet. Jag är inte religiös och jag tror inte på våld, så det finns ingen plats för mig där.”
De som flyr är utlämnade till EU:s godtycke, på obestämd tid väntande i grekiska läger. Situation är desperat. Men inte längre kvävd.
Hamas når dem inte över Medelhavet.
De kan berätta.
Korruptionen. Hur lågt en kvinnas liv värderas. Risken för att gripas och torteras. Intoleransen mot den som är hbtq. En religiös och ideologisk övervakningsapparat som stryper dig, som slår ner med full kraft om någon kan anses vara avfälling. Kanske vägrar du acceptera att alla israeler är onda? Det räcker. Du blir förrädare, jagad av Hamas, förföljd i Gaza – som redan är ett fängelse.
Israel är en apartheidstat.
Hamas är fascister.
Israel plågar palestinierna, ett brott omöjligt att rättfärdiga.
Hamas förstör Gaza.
Det är vad Ofir Berman förmedlar med sitt reportage, genom att ge röst åt dem som inte längre måste vara tysta. Det är ett krävande dokument. Smärtan skär sönder orden. Men artikeln kräver också att läsaren har kapacitet att låta dessa sanningar samexistera, att för den vanliga invånaren i Gaza är både Israels förhärdade politik och Hamas ett fruktansvärt gissel, något destruktivt, något som en progressiv person bör erkänna och kritisera.
Israels senaste utfall mot Gaza var groteskt.
Odiskutabelt ett övergrepp, där omsorg om civila aldrig existerade bortom den egna försvarsmaktens slicka, medieoptimerade kommunikéer. Hela familjer utplånades.
Men trots detta:
Hamas är fascister.
Alldeles oavsett Israels förkastliga handlingar.
Därför har det skavt i mig att Andreas Malm reservationslöst väljer fiendens fiende, just för att Hamas är fiendens fiende – motståndare till en övermäktig ockupationsmakt – trots att Hamas samtidigt är en reaktionär, misogyn, judehatande, demokratiföraktande organisation.
Han är ett internationellt namn, kanske mer tongivande för vänsterns debatt än vad många svenskar förstår. Dagens ETC intervjuade senast Andreas Malm om hans tankar kring klimatkrisen.
14 maj i år var han inbjuden till en virtuell konferens, ämnet var ”Covid, climate, chronic emergency”, alltså inte Gaza eller Israel-Palestina. Men det var med detta Andreas Malm inledde. När anfallet pågick mot Gaza, när raketerna sköts in över israeliska städer.
”Hur uttrycker vi vår beundran för motståndets hjältar i Gaza, som leds av Mohammed Deif? Hur ska vi förstå att den sionistiska entiteten driver allt längre in i ett högerextremt förstadie till folkmord?”
Han ger sig inte bara ut på djupt vatten.
Han placerar sig rakt över Marianergraven.
Inte att han talar om högerextremt förstadie till folkmord (extreme proto-genocidal right), för det är en skarp men tyvärr inte felaktig analys av den riktning som speciellt Benjamin Netanyahu tagit Israel.
Men sionistisk entitet?
Men att hylla Hamas och Mohammed Deif?
Där sänker han sig själv.
Andra har uppmärksammat detta – Rasmus Fleischer i ett initierat blogginlägg, Hynek Pallas i Göteborgs-Posten – men ändå förbluffande få.
Att använda begreppet sionistisk entitet om Israel är att medvetet låta precis som Hamas. Det är inte att förminska, det är att vägra existensberättigande.
Att hylla Hamas är att vara blind inför alla de vittnesmål som ges i dagens reportage, och i många tidigare, att dela slutsatsen att alla israeler – ja, även barn – är legitima mål, att tolerera rörelsens manifest som är en vämjelig sörja av islamistiska doktriner och att judar sedan sekler tillbaka konspirerar för att styra allt och alla.
Hamas är fascister.
Hamas är antisemiter.
Hamas omfamnar bluffen ”Sions vises protokoll”.
Mohammed Deif leder Hamas militära gren, har beordrat självmordsbombningar och anser att jihad kommer att ställa judar inför utplåning.
Exakt vad är det Andreas Malm beundrar?
”Det handlade inte bara om att visa förståelse för Hamas, eller något sådant, utan det får verkligen kallas en utstuderad lovsång. Dessutom med ett krav om att övriga vänstern måste sjunga med”, anser Rasmus Fleischer.
Några dagar efter att Andreas Malm gjort sin markering under konferensen, släpper Muhammad al-Tululi ett slags öppet brev. (Här skriver han sitt namn Mohammed Altlooli.) Det har mycket lite gemensamt med dogmatiska formuleringar, med kategoriska uttalanden om att den som bekämpar Israel måste betraktas som en allierad.
”Om du är en vän till palestinierna, då ska du veta att Hamas inte representerar oss. De gillar att tala i vårt namn men de gör inte det. Vi vägrar att de är vår röst. Vår röst låter annorlunda.”
Och:
”Snälla, demonstrera för oss, höj din röst. Demonstrera mot den israeliska regeringens falska och destruktiva politik. Men höj också din röst mot vad Hamas gör. Stå vid vår sida, inte vid dessa falska vänner.”
Verkligheten.
Med sina nyanser.
Ibland ryms den inte i en marxistisk konferens för intellektuella som lägger postkolonialt pussel med fyrkantiga klossar.
