Klockan tickar ju.
Och om det är något vi vet kring M så är det att de inte – inte på något sätt – är beredda till stora offentliga insatser för att snabbt ställa om vår ekonomi, våra transporter, vår matproduktion eller energi.
Moderaternas inställning till klimathotet är att det löser sig. Av sig självt. Marknaden fixar problemet och ny teknik kommer snart och den där enorma ojämlikheten att en svensk lever som om det fanns fyra jordklot, medan en indier lever hållbart, är något som bara förnekas. Dessutom är ju Sverige så litet att det inte betyder något om vi ställer om. Varför ska just folk i det här avlånga landet minska flygandet?
När jag pratat med ledande moderater i förra regeringen så var budskapet sådär privat mycket enkelt: ”Vi gillar inte tåg”. ”Vi tycker det är okej att borra efter gas i Sverige”. ”Vi vill inte ha skatt för att styra bort från skadlig konsumtion”. ”Vi vill inte göra något som begränsar näringslivets utsläpp”. ”Sverige har gått före, nu är det andras tur”.
Sammantaget betydde det att efter åtta års alliansregering hade inget hänt i klimatpolitiken. Fina ord från Fredrik Reinfeldt ibland, men ingen politik. Lite infrastrukturlöften från Anders Borg efter år av nedskärningar, men i praktiken bara mer motorväg.
En M-ledd regering kommer betyda att klimatfrågan överhuvudtaget inte behandlas annat än som tomma tal.
Partitaktiskt är det kanske trevligt för de rödgrönrosa eftersom klimatkriser kommer skada ekonomi och jobb och det är möjligt att en ny borgerlig regering snabbt kommer förlora stöd och en opposition växa sig starkare.
Men om vi nu tar det här klimathotet på allvar så vet vi att väntan i fyra år är detsamma som katastrof, för de borgerliga regeringarna jorden runt gör precis som M. Ingenting.
För mig är det därför obegripligt, på gränsen till ansvarslöst, att de rödgrönrosa inte klarar av att sätta sig ner och börja samarbeta.Om du läser deras olika klimatpolitiska program kommer du se att de har mer gemensamt än andra. Tittar du på deras alternativa budgetar så är inriktningen densamma, även om MP fortfarande försöker låtsas som om den offentliga sektorn är något som ska ”spara sig rikt”.
Tittar du på antirasismen är de överens och du får leta efter nyanser om du ska se skillnaden i jämställdhetspolitik eller i utbildningen. Visst försöker MP ibland låta som om man fortfarande stod över andra partier i en egen kategori, (det är därför man ibland talar om att samarbeta med Alliansen) men det är fortfarande en milsvid skillnad mellan det nyliberala C och det gröna MP vars syn på samhällets grundläggande motsättningar är lika förvirrad i dag som på 90-talet.
Men i klimatfrågan är man på rätt spår, den frågan går inte att lösa politiskt utan stora offentliga gemensamma investeringar och regleringar.
Just nu håller dessa tre partier på att förstöra för sig själva. Ett riskerar att aldrig komma in. Ett riskerar att åka ut. Ett riskerar att isoleras i en gammaldags V-fälla som gjorde partiet meningslöst i riksdagen annat än som stödparti till S.
För sanningen är ju att det enda som kan få S – som saknar en verklig klimatpolitik – att agera är om partiet och facken pressas att söka en annan väg än Alliansens ingentingväg.
Och de enda krafter som idag gemensamt kan pressa S är de rödgrönrosa.
Inte var och en. Men tillsammans så de kan samla de där 14–16 procenten som behövs.
När jag frågat Jonas Sjöstedt eller Gudrusn Schyman eller ledande MP:are varför de inte kan göra en gemensam lista (valteknisk samverkan) så har de samtliga sagt att ”de andra inte vill” eller ”medlemmarna vill nog inte”. Och det är nog sant, slåss man för sitt eget parti har man väldigt svårt att se poängen med andra.
Men om man nu tar klimathotet på allvar, om det erkänns som den största politiska frågan (vilket de i ord säger) så måste det ju få konsekvenser.
Att runt sex procent av rösterna riskerar bli bortkastade i valet gör naturligtvis både Alliansen och SD glada, men nu var det ju sakfrågan allt skulle handla om.
En förhandlad, blandad lista där alla kandidater finns med i proportion till nuvarande styrka skulle lösa det problemet och istället fokusera valet på att bygga rörelser för verklig omställning, innan det är försent. Partierna finns ju kvar som oberoende organisationer, men inga röster försvinner.
Det är sant, de stora politiska klimatrörelserna måste komma utanför partierna, men partier är nödvändiga för att hindra den broms och den klimatpolitiska uppgivenhet som sprider sig med en ny alliansperiod.
Om inte världens största politiska fråga får de här små partierna till samarbete så kan man ju fundera på vad som krävs.
Ni vet, när Vesuvius fick sitt utbrott så hade vulkanen varnat invånarna i månader med jordbävningar, askmoln och små utbrott. Men invånarna stannade kvar i sina slutna rum, i sina gamla kotterier och sina gamla strider.
Och hör, nu mullrar vulkanen igen.
