Racet inför valet har börjat samtidigt som vårsolen tittar fram. Det är de borgerliga som börjar mobilisera, fram till valet ska man så mycket man kan använda riksdagsmajoriteten till att visa regeringens svaghet. Vilka förslag än Socialdemokraterna tar fram kommer borgerliga motförslag. Säger regeringen tre kronor, säger de borgerliga fem. Säger regeringen att knyta oss nära Nato kräver enighet, säger de borgerliga att gå med kan vi göra med en rösts övervikt. Vill regeringen sänka skatten, vill de borgerliga göra ännu mer.
Socialdemokraternas traditionella backande inför borgerliga offensiver, man försöker göra dem ofarliga genom att lägga närliggande förslag själv, ska alltså motas med att ständigt kräva mer.
Målet är en blåbrun regering, strunt samma sakpolitiken.
Det som skulle kunna ändra läget är om Miljöpartiet håller sig kvar genom att tillräckligt många blir förbannade på Vänsterpartiet och väljer att glömma MP:s ”ansvarsfulla” eftergifter i regeringen.
Det är i detta kaos man ska titta på det nya Vänsterpartiet.
Det verkar som om varje procentenhet i ökad opinionsstöd för partiet handlar om minskat stöd för Socialdemokraterna och vice versa.
Den förändring som Jonas Sjöstedt ledde där partiet blev alltmer reformistiskt och alltmer medelklassens parti gick in i väggen den där dagen då Stefan Löfven (S) vägrade förhandla med partiet om regeringsmedverkan. Maktlösheten blev uppenbar, det enda man kunde få igenom var utredningar om vinster i välfärden som tack för att man röstade fram statsministern.
Agerandet från den nya ledningen har därför blivit dessa utspel som handlar om att visa dådkraft. Pensioner, stoppa elnätsladdar till EU, dieselpriser, hyressättningen – målet är att bryta in i väljargrupper av missnöjda som vacklar mellan S och SD. Det är en knepig ekvation eftersom V definitivt har makt att hindra S men ofta bara med frågor som de blåbruna gillar. De blir en ny typ av maktlöshet, från att ständigt förminskats till ett stödparti för S blir man en maktlös bråkstake ihop med de blåbruna som ju har som mål att visa regeringens ”oduglighet”.
Det här är en märklig utveckling, inte bara för att V tvingas samarbeta med det fascistiska SD, om än via mellanhanden M, det man gör är i praktiken att ge C rätt när de pratar om ”ytterkantspartier”. Moderaternas svaghet består ju i att de aldrig kan få igenom något om inte SD och V är med. Detta eftersom C vägrar rätta sig i ledet.
Så vad ska det leda till?
Om vi tar ett steg åt sidan och betraktar den politiska makten så vet vi att den alltid grundar sig i klasser. Att V och S tillsammans ligger runt 40 procent är ett historiskt nederlag, partiernas oförmåga att dra till sig breda löntagargrupper genom stora reformistiska projekt gör att S istället försöker regera med högereftergifter, man backar bort från det välfärdssamhälle som reformismen skapade. Gör man ekonomiska analyser mellan S- och M-budgetar så blir det svårt att se skillnaderna. Det krävdes faktiskt en pandemi för att S skulle våga använda statens makt till att investera i samhället.
Den mäktiga klassen som talar via näringslivets olika lobbyorganisationer kämpar i första hand för en M-regering, men en svag S-regering är för dem ett okej alternativ.
Vid kris kan alltid S och M samverka (vilket de nya vindarna runt försvaret visar).
Och nu anpassar sig V till det här spelet.
Frågan är vad vi ska med ett sådant vänsterparti till?
Jag tillhör de som blev chockade över V:s samarbete med M och SD för att toppa Mikael Dambergs (S) dieselprissänkning med ännu större summor. När jag läser partitrogna Flammans texter om hur detta ska tolkas som en klasståndpunkt, det är den breda massan löntagare och låginkomsttagare som partiet påstår sig skydda, klimatfrågan får vänta, ja, då blir jag mest trött.
Den där retoriken är lika falsk som när högertokar hävdar att ”identitetspolitik” förstört samhället, eller när Karl-Petter Thorwaldsson (S) förklarar att undersköterskan har rätt att åka på charter till Kanarieöarna. Simpel propaganda.
I själva verket vet V att sänkta dieselpriser inte är träffsäkert, de vet att låginkomsttagare inom offentlig sektor inte är de stora dieselköparna, de vet att om man ska stödja de drabbade krävs selektiva åtgärder, riktade direkt till de som ekonomiskt inte klarar prisökningar på bränsle och mat, men det är en politik som de borgerliga aldrig stöder. Däremot gillar de ojämlika skattesänkningar.
Men vad händer när man genomdriver politiska förslag som går på tvärs med de mål partiet säger sig ha? Vad är det man åstadkommer?
Som socialist tror jag inte röda partiers uppdrag är parlamentariskt taktiserande. De har en större uppgift. Bygga och stödja ett motstånd i samhället som skapar kraft att driva den reformism som kan ta oss ur förstörelse.
Klimatfrågan är en fråga om överlevnad, den kräver en jätteutmaning av den fossila och finansiella makten och det skapar man inte med samarbete med de blåbruna. Hur stoppades Preems utbyggnadsplaner? Ja, inte med krav på reglerat dieselpris.
Men nu väljer V att bli ett utspelsparti som de blåbruna.
Några minuter i nyhetssändningarna kan det nog bli.
Några procent vunna när S famlar, några procent mindre om S klarar att besvara angreppen.
