Men något håller helt säkert på att hända med kapitalismen.
Den har blivit galen.
Fler börjar förstå att den blivit galen, eller kanske mer att den alltid varit galen men nu är så redo för institution att snart ingen längre kan ignorera.
Här på Dagens ETC har redaktionen en chatt, en ständigt pågående tråd med högt och lågt. Där dyker det upp en länk. Ny startup. Nej, förlåt: musikfintechstartup. Testa att säga det snabbt sju gånger, eller bara en gång.
”Visionen om en hållbar framtid för kultur och konst är ledstjärnan för de kvinnliga grundarna”, står det i pressmeddelandet från Tangy Market, vars affärsidé är att du ska skjuta in pengar om du tror att ett konstnärskap har potential att alstra kommersiell framgång. Spekulera i hits.
Supercyniskt. Men så låter det aldrig.
Nu ska ni få höra, Tangy Market ”demokratiserar musikinvesteringar så att artister och låtskrivare blir mindre beroende av några få kapitalintensiva spelare”.
Jag hinner precis tänka att värre kan det knappast bli, och då räknar jag ändå in Klarnas rosa fallos som de dumpade på en av våra reportrar, men sedan plingar det till.
Jag har mejl.
Från en israelisk startup.
Chipop!
Som har uppfunnit ett ”fantastiskt sätt att äta chips från en rund förpackning”.
Det är inte för sent att delta i crowdfundingen. Jag gör misstaget att följa smulorna ändå in i Youtube och konceptets horribla video om sin egen förträfflighet. Jag tittar. Jag tittar igen.
Jag är en astronom som i realtid ser en stjärna implodera, men det är inte en stjärna utan kapitalismen, den har levt ut sina år, den kan bara cirkulera runt redan befintlig konsumtion, den är blott en skugga.
Det är de fyra ryttarna som travar in.
Omvandlande till en övertydlig metafor, till en plastkonstruktion som gör att du kan hissa upp Pringles ur sitt klimatvidriga, cylindriska hölje.
Vi är klara med det här nu.
Vi kommer inte längre.
Det gäller att se bortom konsekvenserna, bortom alla dessa desperata som famlar fram genom ett allt fattigare, blekare landskap. Förvandlar sig själva till reklampelare. Använder sina ingenjörsutbildningar till att att konstruera chipsfångare. Där bortom finns idel tomhet.
Alla försöker överleva på sitt sätt.
Klickar hem nästa beställning på något du egentligen inte behöver och som sedan levereras av en stressad, gigexploaterad bangladeshier som för ett ögonblick ger illusionen av makt, av framåt- och uppåtrörelse, att det skulle finnas möjlighet att klättra genom systemet, förbi andra.
Kanske känner du sympati.
Kanske inte.
Men bland järtecknen finns också motståndshandlingarna. Amerikanska forskare diskuterar nu vad man kallar ”the great resignation”, en exodus från den reguljära arbetsmarknaden, där framför allt unga inte accepterar villkoren. De kan helt enkelt inte hitta jobb som stimulerar dem.
Det handlar om miljoner människor. Som säger upp sig, som villl säga upp sig. Som rastlöst flackar. Som upplever att kapitalismen erbjuder dem uteslutande meningslöshet. Och ett falskt löfte om mobilitet, sant bara om man ignorerar dynastiernas permanenta kontroll och tolererar att framgång mäts individuellt, då alltid mot den som har det sämre och aldrig mot den som har det bättre.
Vad är drömmen?
En dryg handfull megarika äger mer än hälften av oss.
Deras lösning är att lämna atmosfären.
Kapitalismens lösning är att ge dem maximala förutsättningar.
Jeff Bezos betalade 0,98 procent i skatt åren 2014–2018.
Kapitalismen har bara fula svar.
Vi lever i en absurd, döende värld.
Senkapitalismens mänsklighet.
Vi väljer att göra det.
Vi väljer att inte göra det.
Alla dessa förebud leder ändå fram till ett skarpt vägskäl.
Där finns den enda sanna friheten.
