Den senaste tiden har det här budskapet förts fram allt mer, inte bara av Sverigedemokraterna: Det spelar ingen roll vad vi gör, så vi kan lika gärna göra ingenting. Rulla på som vanligt, köra bil i stan och äta massor av kött och åka på charterresor.
Det är förstås en bekväm världsbild. Jag förstår att folk köper den.
Göteborgs-Postens ledarsida legitimerar förnekandet:
“Det är viktigare att Kina minskar sina utsläpp än att Sverige gör det. Det är inte en åsikt, det är ett faktum.”
Svenska Dagbladet gör, genom Lena Andersson, samma sak:
“En dag i juli. Gråväder, kallt. Men någonstans i världen får folk värmeslag och sköljer bort, så rapporteringen om undergången kan fortsätta.”
Vilka djupa analyser.
Självklart står Kina som land för större utsläpp än Sverige, det är ett faktum. Men det är också detta: Klimatkrisen struntar blankt i målade linjer på en karta, den drabbar oss som medborgare på jorden, inte i Kina eller i Sverige. Krisen är gemensam.
Om vi ändå ska sitta på utsläpp per land kan jag meddela att länder som var för sig står för mindre än två procent av utsläppen, tillsammans orsakar mer än 40 procent. Det är mer än något enskilt land, till exempel Kina. Om dessa små skitländer – jag lånar högerns retorik – struntar i att minska sina utsläpp är det kört.
De som framhåller Sverige som en obetydlig spelare verkar dessutom tro att vi är en ensam ö i havet, helt utan koppling till andra länder. Finns det, på riktigt, någon som tror att Kinas utsläpp uppstår till följd av enbart kinesiska medborgares konsumtion och produktion?
62 procent av våra konsumtionsbaserade utsläpp uppstår i andra länder, till följd av svensk konsumtion. Sverige är visst ingen pittoresk, självförsörjande liten ö. (Det finns förresten en hel rad med länder som har högre utsläpp per capita än Kina, till exempel USA. Men debatten syftar sällan till att sätta press på Joe Biden.)
Ingen påstår att Kina kommer undan, men att ställa länders klimatomställning mot varandra är ologiskt och kontraproduktivt – och att tro att vi är ansvarsbefriade är befängt. Men det är svårt att ta ifrån människor möjligheter och privilegier de en gång fått, sådant de vant sig vid – plötsligt är det en livsstil de anser sig ha förtjänat. Och därför fortsätter vi svenskar att leva som om vi hade fyra jordklot.
Jag lånar en låttitel från Taylor Swift: This is why we can’t have nice things. Vi kan inte hantera dem. Medan pengar är en låtsasprodukt – siffror på en skärm, något vi kan skapa mer av när det behövs – är jordens resurser verkliga. Och de tar slut. Men vi fortsätter att övertrassera kontot och köpa saker vi inte behöver, inte sällan från Kina.
Omställningen kommer inte att bli lättare för att vi väntar. Några länder, som precis som Sverige står för en liten andel av de globala utsläppen, har förstått det – och börjat sätta fart. Frankrike med sin skatt på flyg för att finansiera järnvägssatsningar, Tyskland med sin nationella kollektivtrafikbiljett – saker som inte ens är jobbiga för individen, snarare förenklande.
Men Sverige? Vi går åt fel håll. Vi som älskar att vara föregångare och inspiratörer, vi som gett världen pacemakern och skiftnyckeln, Abba och Avicii, vi med vår unika allemansrätt och föräldraförsäkring. Vi verkar ha gett upp.
Det är konstigt, egentligen. Vi sitter tydligare än någonsin i samma båt och båten driver åt fel håll, mot avgrunden. Ändå väntar alla på att någon annan ska börja ro.
