Allt det här har skett i största öppenhet, ingen har varit falsk och påstått något annat än det man gjort. De rika har öppet berättat att de kommer bli oerhört mycket rikare (vi har nu 500 miljardärer i Sverige som gör rekordvinster), företagen har förklarat att nu är det rekordutdelningar som ska ske och handeln har öppet berättat att man tänker höja priserna för att skydda vinsterna. Äggodlaren i Smedstorp fick 18 öre mer per ägg, i butiken höjdes priset med en krona.

Men de stora pengarna handlar inte om ägg.

AB Volvo slår till med rekordutdelning i denna ”kristid”. 28,5 miljarder skickas till ägarna, löntagarna får… ja, vad kan det bli? Några hundra i månaden?

Lastbilstillverkaren är inte värst. Astra Zeneca skickar 46,6 miljarder till ägarna efter några framgångsrika pandemiår. Nordea ger ägarna 32,8 miljarder att vända på i väntan på att staten får lösa nästa bankkris. ABB nöjer sig med 18,7 miljarder, Wallenbergs kärnbolag skickar ut över 30 miljarder och krisande H&M är inte så krisande att de ägarna inte kan få ytterligare 10,8 miljarder. Personalen? Hyvling för att minska kostnaderna.

Det här är helt enligt reglerna där ägarna får maxad utdelning eftersom löntagarna bjudit på det med låga löner under en lång, lång tid.

Det sker även öppen giirighet på individnivå från våra miljardärer. Ola Rollén avskedar sig själv som vd på Hexagon och ger sig själv sedan uppdraget att vara bolagets ordförande. I avgångsvederlag tar han så ut nära 200 miljoner. Ägarna är ju privat kapital i första hand, men även pensionsfonderna som AMF och Alecta och Swedbank Robur kan se sig lurade av en lydig styrelse som gör som vd vill. För givetvis har inget olagligt skett, det är bara en styrelse som beslutat ”i enlighet med styrelsens mandat”.

Man kan nog som pensionssparare känna sig lurad när Alecta förlorade 20 miljarder på affärerna i USA nyligen men det har ju inte skett något olagligt, man har bara spelat bort pensionsspararnas pengar och som tack för det fick Alecta nya uppdrag att förvalta tjänstepensionen, där premieinflödet nu blir 23 miljarder per år.

Att vara lurad är ingen trevlig känsla.

Under året som varit har ett antal aktörer som får yttra sig om makroekonomin talat om inflationen som ”kommer” samtidigt som allt som skett är att aktörer aktivt höjt priser och banker räntor. Inflationen är inget som ”händer”, det är något man genomför – och de enda som inte kunnat göra något alls är löntagarna.

Alla andra tar ut extra.

Så när löntagarna nu i förhandling får 4,1 procent så hävdar samma experter att det är bra för då behöver inte Riksbanken höja räntan så mycket mer. Fast sanningen är att inflationen redan rasar neråt, Kina är nere i en procent, Japan i 3,3 och USA snart på fem medan EU släpar efter (på grund av att aktörerna fått agera fritt och tokhöjt priserna) men även i Europa går inflationen raskt ner idag.

Om några månader kommer de enda varaktiga förlorarna vara löntagarna som får se vinsterna rusa vidare uppåt på de prisökningar man genomförde men sedan självklart inte sänker.

Kan man ta ut mycket så tar man ut mycket.

Det här kallas ibland nyliberalism och väldigt många märkliga teorier om varför det är bra att fattiga får det sämre och rika det bättre, florerar i bakvattnet av det hela.

Men egentligen är grundhistorien väldigt enkel.

Den ekonomiska politiken, med skattesänkningar betalda genom sämre välfärd, med statlig räddning av spekulationsekonomin, med ständig kamp mot löntagares rättigheter, har i grunden ett enda syfte.

Facket ska bankas.

Och facket är svagt och gör sig alltmer maktlöst.

I grunden är förändringen politisk. Det stora fackliga svenska projektet har handlat om att påverka utvecklingen genom att påverka politiken med en S-majoritet som grund. Det är inte kamp om vinsterna som gällt, utan påverkan via statliga system och det som förut kallades jämlikhetspolitik.

Men sedan 80-talet har det varit en dålig resa, först genom att kanslihushögern inom S fick den verkliga makten och ändrade den ekonomiska politiken, sedan under borgerliga krisår och efterföljande ”saneringpolitik” från S. Det stora projektet att försvara löntagarna mot kapitalets egenmakt har försvunnit eftersom det kräver att den enda makt som kan säga emot den här ekonomiska utpressningen, är löntagarna själva.

Nu ”får” löntagarna 4,1 procent.

I själva verket är löner något man tar på vinstens bekostnad.

Om man istället lyssnar på de borgerliga ekonomerna, bankexperterna, lobbyorganisationernas ”chefsekeonomer”, då blir det tillslut så att man blir lurad eftersom man lurar sig själv.