Men tillställningen där rapporten släpps är så förödmjukande för Timbro, och därav så rolig för mig, att jag måste dela med mig.

Det är kusligt att vara på ett evenemang där man inte vet om folk är där för att de gillar Timbro eller för att de vill skratta åt Timbro. Det visar sig dock snart att jag är långt ifrån ensam om att tillhöra den senare gruppen. 

Timbro spelar onekligen på bortaplan, rumsligt och ämnesmässigt. 

För rapportsläppet har man hyrt in sig på ABF-huset i Stockholm. Valet av lokal är så klart tänkt att provocera – så tokigt att släppa en rapport om att avskaffa strejkrätten här, på ABF! – men det är faktiskt bara trevligt. Jag väljer arbetarnas bildningsförbund före nyliberalismens högkvarter alla dagar i veckan.

Däremot är det inte helt genomtänkt med ämnesmässig bortaplan. Timbro har, modigt nog, bjudit in två personer som faktiskt kan något om strejker och kollektivavtal: Erik Sinander, docent i internationell privaträtt, och German Bender, utredningschef på Arena Idé. 

Det visar sig göra evenemanget underhållande, rentav roligt. 

Panelen som diskuterar rapporten består av 100 procent män, men två tredjedelar – Sinander och Bender – är åtminstone både kunniga i ämnet och på arbetarnas sida, vilket är mer än man kan förvänta sig av ett Timbroevent. Adam Danieli, panelens tredje medlem, är Timbro personifierad: lika självsäker som arbetarfientlig.

Här borde jag möjligen presentera rapportens innehåll men jag känner att man bör ta del av Sinanders och Benders kommentarer först, eftersom rapporten tyvärr inte  kommer med någon varningstext om innehållets låga kvalitet.

Sinander konstaterar att rapporten innehåller mängder av sakfel och felaktiga påståenden – han ”kan gå igenom fel hur länge som helst”. Enligt Bender är reformerna som föreslås så djupgående att de borde grunda sig i verkliga, allvarliga problem, men att rapporten försöker lösa problem som inte finns.

Med det sagt: Timbro vill bland annat förbjuda samhällsfarliga strejker i lag, avskaffa systemet med sympatiåtgärder och slopa grundlagsskyddet för strejker.

Bender går på ett förtjänstfullt sätt igenom rapportens premisser – och slaktar dem. När han konstaterar att Timbro vill försvaga strejkrätten genom att förbjuda stridsåtgärder protesterar Danieli:

– Vi vill inte förbjuda stridsåtgärder, bara sympatiåtgärder. 

Bender svarar: 

– Sex av sju förslag handlar om stridsåtgärder, inte sympatiåtgärder. Ska jag läsa upp dem?

(Nu blir det tydligt vilka som är här för att skratta åt Timbro.)

German Bender gör ett ypperligt jobb, men det är Erik Sinander som är dagens stora behållning. Han är så frustrerad över felaktigheterna i rapporten att han nästan kokar över, vilket förvärras när han inte får kommentera och när han blir avbruten av Timbro.

Slutligen brister det:

– JAG ÄR INTE FÄRDIG! 

När han till sist får prata klart lyfter han det som Timbro helt förbisett: social dumpning och ett alternativ till rådande system.

– Det hade varit klädsamt att presentera ett förslag på hur vi ska ha det istället. Ska företagen få bestämma helt själva? 

Om Danielis efterföljande tystnad beror på att han tänker på det Sinander just sa – noll makt till arbetarna; Timbros våta dröm – eller om de inövade svaren bara tog slut tänker jag inte spekulera i. 

Jag är bara glad att vi som kom hit för att skratta inte blev besvikna.