Förra veckan ägnade vi oss åt att med skräckblandad förtjusning fnissa åt ett förslag från Dansk folkeparti om att särskilt beskatta engelska ord som används i reklam, med syfte att värna det egna språkets fortlevnad. Det var inte alls fel att fnissa, förslaget är häpnadsväckande imbecillt. Men en annan nyhet från Danmark tappades helt bort. Nämligen att Enhedslisten kräver att en kommission ska tillsättas för att skärskåda dansk maktelit och hur den påverkar samhällsutvecklingen bortom demokratiska mandat.

Upprinnelsen är en ny bok, Magteliten – hvordan 423 danskere styrer landet, där sociologerna Christoph Ellersgaard och Anton Grau Larsen sammanfattar över fem år av forskning. De har granskat fler än 5 000 danska nätverk som på olika sätt är relevanta ur ett maktperspektiv, och ur dessa nätverk har de destillerat fram en inre krets, en exklusiv kärna. 423 personer som bestämmer. Vissa i offentlighetens ljus, men det gäller absolut inte samtliga. 423 personer som utgör cirka 0,01 procent av danska befolkningen. Här finns näringslivets chefer, fackförbundens ordföranden, folkvalda politiker, tunga byråkrater och framgångsrika forskare.

Makt som bara i undantagsfall tilldelas via allmänna val. Makt som transcenderar demokratin och är komplett ointresserad av radikal förändring gällande sakernas tillstånd. Makt som ogärna erkänner sin egen makt.

Dagens ETC rapporterar mer om boken nu på onsdag, men du hittar också mer information på sajten www.magtelite.org.

Enhedslisten anser att sociologerna har bevisat förekomsten av ett politiskt-kapitalistiskt komplex som i bästa fall existerar parallellt med den representativa demokratin, men i värsta fall upplöser ordningen att majoritetens vilja ska forma ett lands framtid. Därför vill partiet att Danmarks nästa regering genast får en utredning till stånd, och att denna utredning kommer med konkreta åtgärder för hur koncentrationen av makt ska brytas.

”En tiotusendel av danskarna sitter på alla inflytelserika poster. Det rimmar inte riktigt med verkligt folkstyre”, säger Pelle Dragsted, kandidat för Enhedslisten.

Han drar stora – men inte orimliga – växlar på att ansamling av makt hos ett fåtal leder till att politiken skyddar särintressen.

”Det kan förklara många av de beslut som fattats under senare år, inte minst i förhållande till beskattning av näringslivet och överklassen.”

Man vad är nytt under solen?

Danskarna kan anklagas för naivitet eftersom bara en av tio idag anser att det faktiskt finns en maktelit som påverkar avgörande beslut och roterar i ett slutet kretslopp. Först folkvald, sedan rekryterad av näringslivet, sedan upphöjd till styrelseproffs. Till exempel.

Men hur naiva är vi då inte i Sverige?

Har vi dragit slutsatser av att Marcus Wallenberg övertygade förra regeringen att det var en utmärkt idé att bygga en vapenfabrik i diktaturen Saudiarabien?

Har vi tillräckligt ifrågasatt maktens mekanismer som gör det möjligt för samme Marcus Wallenberg att resa med svenska statens representanter – med den rödgröna regeringens företrädare – till Riyad för att läka såriga affärsrelationer?

Har vi debatterat konsekvensen av att Sveriges statsminister kommer från IF Metall, samma fackförbund som alstrat LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson och Arbetsförmedlingens generaldirektör Mikael Sjöberg?

När vi ändå är inne på socialdemokratin, har vi rannsakat hur det kommer sig att lobbyisten Göran Persson låtsas vara oberoende kommentator? Har vi förseglat svängdörrarna mellan partiet och vapentillverkarna? Har vi talat ut om den kultur som gör att Ines Uusmann, tidigare socialdemokratisk kommunikationsminister, sitter som styrelseordförande i OK och försvarar att en vd kan plocka ut 65 miljoner i pension?

Har vi rasat tillräckligt mot att Filippa Reinfeldt på knappt två månader sadlade om från landstingsråd till välfärdbranschen? Först uppdragsgivare till Aleris, sedan anställd av Aleris – med en direktlinje till de moderater som hon tills alldeles nyss var chef för.

Har vi förstått vilka lojaliteter som uppstår när näringslivets styrelseledamöter delar sig själva mellan ibland fler än tio uppdrag?

Nej, vi har ju inte det.

Mycket för att det sker bortom vårt synfält.

Enhedslisten har nu alltså lagt ett förslag om att tillsätta en kommission. Den ska bland annat åläggas att utreda karenstid som skulle sätta stopp för hastiga förflyttningar (sådana som Filippa Reinfeldt har gjort här i Sverige). Dessutom vill Enhedslisten begränsa elitens metod att röra sig genom sina nätverk. Konkret skulle det betyda att ett styrelseproffs bara kan ha ett visst antal styrelseuppdrag under ett decennium. Eller att en före detta politiker bara kan ges ett visst antal uppdrag av sina tidigare kollegor.

Det riksdagsparti som på allvar vill försvara transparens – ja, demokrati i Sverige – ska göra som Enhedslisten.