När jag senaste hörde den där frågan luftas, i Agenda i söndags kväll, blev jag så förbannad att jag direkt skickade ut en tweet med följande lydelse:
Vad det här
samhället behöver är
mjukare tag,
sociala tag,
inkomstutjämnande tag,
reformistiska tag,
fördelningspolitiska tag.
Det är fullständigt avgörande att i alla diskussioner om de krisande förorterna och om stenkastning mot utryckningsfordon, odla det övergripande perspektivet som säger att det är Sverige som krisar, inte förorten; att välfärdsstaten har problem, inte ungdomarna; att klassamhället förvärras, inte vissa ungdomars moral. Rikedomen som ackumuleras i Djursholm är ett lika stort samhällsproblem som fattigdomen som förvärras i Rosengård och det hänger till och med ihop. Det måste vara utgångspunkten för all analys. Att konsekvent börja debatten i den ände som handlar om hårdare tag leder ofelbart till att symtom upphöjs till orsaker.
Modern västeuropeisk historia har mer och mer gjorts till en historia om världsdelens förortsbälten, från kravallerna i Frankrike 2005, över upploppen i England 2011 och till jakten på terrorister i Bryssels fattigaste stadsdelar i närtid. Klassamhällets problem förvisas i själva tankestrukturen till platser utanför majoritetssamhället. Men i grunden är detta historien om ett klassamhälle som djupnar på grund av en åtstramande ekonomisk politik och en tillbakarullad välfärd – i kombination med en olycksalig etnifiering av klassfrågan samt de sammantagna effekterna av islamofobi och ökad jihadistisk aktivitet.
Samtidigt är det helt klart att de progressiva krafterna inte kan stanna i enbart den analysen. Det finns symtom som måste bekämpas omedelbart för att de inte ska förvärra tillståndet. När de boende i Tjärna Ängar i Borlänge får se sin lokala matvarubutik bombarderad med sten så att den måste stänga, eller när en småbarnsförälder i en Stockholmsförort plötsligt börjar frukta att ambulansen kanske inte kommer om hens barn snabbt insjuknar – då är det symtom som måste bekämpas i nuet. Då hjälper det inte att tala om ett djupnande klassamhälle.
Medan de konservativa stannar i det korta perspektivet och helst bara talar om symtomen, gör vänstern ibland misstaget att enbart stanna i det långa perspektivet och ställa sig lite väl ovilliga till att tala om vad som kan göras snabbt.
Jag har alltid haft stort förtroende för svensk polis och har det fortfarande. Nio av tio poliser gör ett bra jobb i svåra lägen. Den lilla del av vänstern som ibland till och med ifrågasätter det statliga våldsmonopolet är barnslig och man borde inte bry sig om den överhuvudtaget. Jag har i många, många år hävdat att det faktiskt behövs större resurser till polisen och fler poliser. På landsbygden kan det gå år (!) utan att en polis är synlig.
Men fler poliser innebär inte självklart hårdare tag. Paradoxalt nog innebär fler poliser i praktiken snarare mjukare tag. I viss mening måste våldsmonopolet hävda sin status genom ren och skär övermakt. Först när kriminella gäng verkligen känner att de är i underläge upprätthålls ett fungerande våldsmonopol. En resurssvag polismakt är en farligare polismakt.
Jag är övertygad om att fler poliser i utsatta områden är nödvändigt. Jag kan till och med tänka mig att någon typ av snabbt agerande jourdomstolar, där unga kriminella snabbt kan få en påföljd med viss avskräckande effekt, verkligen kan göra nytta. Men saken är bara den att sådana ökade insatser absolut inte får vara det enda som står på reformagendan.
Utan massiva insatser för upprustning av den fysiska miljön, bättre skolor, fritidsgårdar, fler jobb och stöd till föreningslivet får större polisiär närvaro snarare motsatt effekt. Om ordningsmakten är den enda sidan av Staten och Välfärdssamhället som visar sig, ja då kommer känslan av att inte höra till detta samhälle hos många enbart att växa.
Jag drömmer om att ett nyhetsankare i Aktuellt en dag vänder sig till de debatterande politikerna med följande fråga: Behöver samhället mjukare tag? Faktum är att det nog vore moraliskt rätt svårt att svara annat än Ja också på den frågan.
