Födelsetalen per kvinna i Sverige var under 1930-talet de lägsta i hela västvärlden. Lågkonjunktur, hög arbetslöshet och utbredd fattigdom gjorde att människor inte vågade sätta barn till världen, för hur skulle de klara att försörja dem?
Oron var plågsamt realistisk. Uppemot en tredjedel av de barn som redan fanns var undernärda.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
De låga födelsetalen bekymrade politiker från olika partier. Kris i befolkningsfrågan, en omtalad debattbok av Alva och Gunnar Myrdal, kom ut 1934, och titeln sammanfattar synen på hur framtiden skulle kunna se ut i Sverige, när det föddes så få barn.
Ett socialpolitiskt program skapades för att underlätta livet för barnfamiljer: bostäder med låga hyror byggdes för mångbarnsfamiljer, barnbidrag infördes liksom fri hälsovård för barn, fria skolluncher och bostadsstöd.
Sen bröt andra världskriget ut och barnafödandet ökade kraftigt. Rekordåret 1945 föddes 135 000 barn.
I dag är det de historiskt rekordsmå årskullarna från 1930-talet som får hjälp inom äldreomsorgen. För det är när människor är över 80 år gamla som vardagslivet kräver hjälp av andra. Genom att årskullarna från 30-talet är så små är det också få människor som dör i Sverige. Det var faktiskt färre människor som gick bort under 2015 än det var årligen under 1980-talet, trots att det finns en och en halv miljon fler människor i Sverige i dag än då.
Sverige har det lägsta antalet sjukhusplatser per invånare av EU:s medlemsländer och av länderna i Europa. Det är en position vi delar med Storbritannien. Antalet platser har dessutom minskat de senaste åren. Antalet sjukhusplatser är dock inte samma sak som antalet patientplatser på sjukhusen, eftersom många sängar inte kan användas på grund av personalbrist.
Patienter som verkligen måste läggas in får ligga i korridorer eller duschrum (kallas ”överbeläggningar”). I hela landet är överbeläggningarna 3,5 procent, värst är Sörmland med 9 procent. Patienter hamnar på avdelningar som inte är kompetenta att behandla just deras tillstånd (kallas ”utlokaliseringar”).
I hela landet är utlokaliseringarna 1,4 procent, värst är Gotland med 5,4 procent. Patienter måste skrivas ut för tidigt. På det finns inga siffror.
Många platser är stängda: i Stockholms län var nästan 20 procent av sjukhusplatserna stängda veckan före jul, på de största sjukhusen i landet var tio procent av platserna stängda tidigare i år.
Brist på sjuksköterskor är en viktig orsak. Det vill säga: det finns många utbildade och skickliga sjuksköterskor, men det finns också andra arbeten som dessa sjuksköterskor kan och vill ta, inte endast som anställda inom sjukhusvården. Arbetsvillkoren spelar stor roll.
I diskussionen om sjukhusvård klagas det mycket på högt patienttryck. Influensan kommer för tidigt, snöfallet är för långvarigt och snöröjningen dålig så att många bryter armar och ben. Sommarsemestern infaller också detta år, som alla andra.
Patienterna är helt enkelt för många. Eller på fel plats. Vården borde ges ”på annan nivå”. Eller som titeln på en färsk skrift från Sveriges kommuner och landsting uttrycker saken: ”Ingen på sjukhus i onödan.” Det är lätt att hålla med om det. Men problemet tycks ju snarare vara att det är svårt att få lämplig plats för dem som måste vårdas på sjukhus.
Jag undrar hur många hundra sjukhusanställda som använder hela arbetsdagarna till att ringa runt och försöka få in patienter på knökfulla avdelningar, när duschrummen har tagit slut? Möjligen vore det faktiskt billigare att försöka öppna fler vårdplatser, där de rundringande i stället kunde få arbeta med den vård de är högt utbildade för att utföra.
Sjukvårdens uppgift är bland annat att vårda den del av befolkningen som behöver sjukvård. I dag växer befolkningen i Sverige så det knakar. En del av de mycket gamla behöver sjukhusvård, och allra mest vård behöver vi alla, naturligt nog, under våra sista år i livet.
Svensk sjukvård har lägst antal sjukhusplatser i EU och Europa i förhållande till befolkningen. Dessa få sängar är nu överbelagda nära nog året runt. Hur skulle sjukvården klara en större olyckshändelse eller en omfattande epidemi när redan vardagsläget tycks vara så svårhanterligt?
En blick på demografin, och en annan blick på vår närmaste omvärld, skulle kunna leda sjukvårdsdebatten in på betydligt mer konstruktiva vägar. Att dimensionera sjukhusvården år 2017 efter ett historiskt undantagsläge på 1930-talet, att samtidigt bortse ifrån en mycket snabb pågående befolkningstillväxt och att därtill slå Europarekordet i få vårdsängar, som dessutom inte alla är tillgängliga – låter inte det ovanligt feltänkt?
