Alla som inte lever i vanföreställningen att ”ensam är stark” och individen framför kollektivet och sådant trams fattar att samordning är viktigt för att kunna lyckas med vad man nu tar sig an.
I det här fallet, på arbetsmarknaden, är samordning helt avgörande. Den är en garanti för var och ett av LO:s medlemsförbund att bli uppbackat av de andra i händelse av konflikt.
Det är bra. Riktigt bra.
Och hela LO:s existensberättigande vilar någonstans på just förmågan att enas, gå tillsammans och hålla gemensam front mot arbetsgivarna när det behövs. Lyckas man inte samla sina egna medlemsförbund finns det ganska liten poäng med organisationen som sådan.
De flesta arbetsgivare har all anledning att vara rädda nu. En ny avtalsrörelse väntar och fackföreningsrörelsen är samlad och enad. Vad som väntas nu är, typ, ”Jaha, så du ville inte lyssna på oss i Hotell- och restaurangfacket? Vad synd, för nu kommer ingen att komma och hämta dina sopor utanför restaurangen. Och ingen kommer att fixa din el. Eller reparera något, städa, eller kanske värst – producera och köra ut några varor.”
De flesta arbetsgivare blir mer förhandlingsbenägna efter detta.
Styrkan är total. Makten enorm.
Peppen … blandad.
För så var det ju det här med ”märket” också.
För den som, helt förståeligt, inte känner sig hemma i nördiga arbetsmarknadspartsbegrepp, kan ”märket”, eller industrimärket som det egentligen heter, kort och enkelt förklaras så här: ett gäng fackförbund inom industrin – både arbetare och tjänstemän – sätter sig och förhandlar med arbetsgivare inom samma sektor. Det de kommer fram till när det gäller löneökningar blir norm som alla sedan ska följa, i övriga branscher också.
Så när industrin har dåliga tider, ja då blir löneökningarna mest troligt ganska låga för alla. Och varje avtalsrörelse börjar med just detta: industrin.
Märket.
Och sedan – rättning i leden. Och då kommer vi tillbaka till frågan om samordning. För den behövs ju för att alla ska vara med och se till så att märket upprätthålls.
Går det att prata om LO-samordning och märket utan att vältra sig i tråkiga siffror? Ja självklart. Det bara görs nästan aldrig.
Men för de som är fackligt aktiva på sina arbetsplatser, som sliter för att få kollegorna att gå med i facket och ena sig – för dem kan märket snarare vara en fotboja än något annat. Och det är värt att lyfta. Märket är förbestämt för alla utom industrin. Det betyder att majoriteten av fackförbunden kommer att gå till förhandlingsbordet, sätta sig, förhandla och ställa krav, men hela tiden veta att det ändå kommer att sluta på märkets nivå, vilket ju arbetsgivarna givetvis vet också. Alla sitter och myser och tar ansvar och är överens om att Sverige ska fortsätta ha reallöneökningar men inte för höga för då, hemska tanke, går allt åt pipskogen. I de högre fackliga leden och bland arbetsgivarna är detta arbetssätt säkerligen skapligt skönt.
Men det är inte de högre fackliga leden som är facket. Facket är inte specialistförhandlare, heltidsfackliga pampar eller avtalsförhandlingsexperter. Facket är alla de som finns på arbetsplatserna, som innehar och utför jobben som allt det här handlar om. Som ska leva på och nöja sig med vad som kommer ut av sin egna fackliga organisering och kampen på den egna arbetsplatsen. Det är de som antingen känner glöd och värvar sina kollegor eller blir tröttnar för att deras slit inte spelar någon roll och slutar värva.
Och ingen arbetsplats där fackliga medlemmar gått ihop, enats om krav, tagit en massa skit från chefer och från arbetsgivaren och där kampvilja finns kommer någonsin att kunna nöja sig med att få kraven bortslängda för att ordningen redan är satt. Inte i längden. För det är inte så riktig facklig kamp fungerar. Inte, i alla fall, den som går ut på att plocka ut sin rättmätiga del av bolagets vinst. Få mer inflytande på arbetsplatsen. Förutbestämda förhandlingsresultat kommer knappast lägga grunden för det.
Och i en tid där socialdemokratin harvar runt som extremistmittenparti, där de borgerliga partierna antingen öppet flörtar med SD eller tyst, men gärna tar emot deras passiva stöd, och där alla debatter låter som manusläsningar blir folk politiskt trötta. Allt är för blekt, mesigt och trött. Ens egna röst spelar ingen roll. Det handlar om politiken, men det är exakt samma sak med fackföreningsrörelsen.
När det blir för trött, riggat och blekt, då blir det för tråkigt för att bry sig om. Och vad LO-facken behöver är inte mer av det, utan tvärtom.
Mer kamp, mer strid, mer radikalitet. Fortsatt enighet men utan riggade resultat. Och genom det – fler medlemmar.
