Åsiktskorridoren. Som den har krympt. Men jag ser äntligen ljuset i det där sugrörets trånga lopp, möjligheten att få ropa över det offentliga samtalet: Vi måste våga diskutera volymer! Skadliga värderingar! Nu lägger vi korten på bordet. Praktiserar vår yttrandefrihet. Utan att bli avfärdade som missunnsamma, utan att riskera kränkande etiketter från våra meningsmotståndare. Allt ska kunna sägas. Även det mest plågsamma, mest politiskt inkorrekta. Je suis Charlie.

Alltså:

Hur mycket individfixerad självgodhet tål Sverige?

Den frågan är helt nödvändig att ställa efter att första avsnittet av SVT-satsningen Familjer på äventyr (finns på Play, nästa kommer imorgon). Här möter vi fyra familjer som ”vågade ta steget”, som har ”lämnat vardagen i Sverige för att följa sina drömmar”. Slippa lunken, utplåna all tristess, byta nio-till-fem mot absolut frihet, downshifta, mer tid för barn och egna tankar.

Medelklassens längtan.

SM i förverkligande.

Jag kan relatera. Jag är målgruppen. Tillräckligt priviligierad för att kunna drömma om att utmana den trygghet som alltid varit min. Mina personliga problem är inte främst hur jag ska betala mina räkningar, utan vad jag ska göra nästa semester. Hyra hus i Sverige? Eller några veckor i New Yorks parker? Just därför blir jag omåttligt provocerad av serien, hur produktionen tar för givet att mitt synfält börjar och slutar med mig själv.

En familj har seglat jorden runt, nu ankrar de i Karibiens vikar, tar morgondopp bland rockor. Paradiset. Men ändå inte. Det är jättejobbigt att hitta en lika duktig frisör som hemma i Malmö. Det finns så mycket färsk frukt att barnen förätit sig på bananklasar. Dessutom är sparkontot snart tömt, vilket betyder att familjen måste stäva mot nordliga breddgrader. Efter åtta år.

Hur skulle ni beskriva solnedgången? Mamma och pappa sitter på däck, runt dem brinner en tropisk himmel. De tittar upp: ”Som vanligt, business as usual.” Glimten i ögat.

En annan familj säljer allt och bokar en enkel till Nya Zeeland. De har inte ordnat med sysselsättning eller bostad. Detaljerna löser sig säkert senare. Gott kaffe finns det i alla fall.

Ett äventyr ska vara just ett äventyr.

Jag kan relatera, men jag hör också hur ett blodkärl i min tinning bultar.

Det är fint att familjerna följer sin längtan, att de behandlar nationsgränser som mentala hinder, om ens det. Alla har vi våra livsstilsprojekt. Alla väljer vi utifrån våra behov. Alla vi som kan. 50 000 svenskar brukar emigrera varje år. Det är som det ska vara. Att förvägras denna chans vore givetvis att berövas en rättighet, det vore ett geografiskt fängelse.

Alla vi som kan.

Alla andra som är dömda.

Svenska barn tröttnar på bananer i Karibien. Eller: Syriska barn slukas av djupet i Medelhavet. Drömmar som uppmuntras, som idealiseras, som förverkligade blir ämne för avund. Eller: Drömmar som tvingas fram, som är enda utvägen när kriget kommer. Bort eller till.

Den kontrasten finns varje sekund av Familjer på äventyr. Nej, inte i själva programmet, men i hur det skaver mot verkligheten. Vem kan se utan att tänka den tanken? Någon?

Det här kan knappats lastas tv-seriens familjer. De gör vad de gör för att de har resurser och för att ingen stoppar dem. De är individer som vågar, garanterade att det finns en säker plats att återvända till. De räknas heller aldrig ihop med andra emigrerande svenskar till en besvärlig volym. Men programmet är – i all sin individförädling och ja, självgodhet – stötande, som om det lossnat från resten av samtiden.

”Många känner säkert igen tanken på att lämna vardagen, packa ihop allt och flytta till andra sidan jorden. Lämna dagisförkylningar och livspussel för något annat, nytt, annorlunda och exotiskt”, lockar SVT.

Förkylningar...

Ett riktigt helvete väntar den seglande Malmö-familjen.

För övrigt var 350 000 flyktingar i fjol tillräckligt desperata för att ge sig ut på diverse hav.