Trump kallade protesterna för ”fake news” och poserade leende och med tummen upp tillsammans med ett spädbarn som har förlorat båda sina föräldrar i attacken.  Han försöker gömma sig bakom infantila twitterinlägg och osmakliga bilder, men tvingas nu på allvar att konfronteras med de effekter som hans ord kan få.

Trump, Bolsonaro, Johnson, Salvini, Orbán. De är alla exempel på det som George Monbiot i en text i gårdagens tidning kallar för mördarclownerna. Livsfarliga pajaser som hetsar mot invandrare, kvinnor, judar, och muslimer för att leda bort uppmärksamheten ifrån att de samtidigt för en politik som gör det lättare för de rika att sko sig på alla oss andra.

De finns i Sverige också. Dessa dumhetens lakejer. Och de har haft ovanligt mycket att göra den senaste tiden när de bland annat har hetsat mot (muslimska) busschaufförer som ber på sin rast. Det verkar inte finnas några gränser för vad som får sägas. Som när moderata rikdagsmannen Hanif Bali på Twitter jämför bön under rasten med att ”dunka vit makt-musik i sin SL-buss”. Och tonläget sprider sig i partiet. Till ansvariga kommunalråd och vidare uppåt så att snart vartenda samhällsfenomen handlar om etnicitet och religion.

Populocracy. Så kallas fenomenet i en bok som kom ut i somras skriven av Catherine Fieschi, Londonbaserad forskare och debattör. Detta att högerpopulismen inte bara bullrar utan också når makten eftersom den röstas fram i demokratiska val. Populismens grogrund finns i de växande ekonomiska klyftorna och i känslan i de breda lagren av befolkningen av att förlora. Men avgörande för att den har kommit till makten så brett är den digitala revolutionen, menar hon.

Dynamiken i sociala medier, idén om att de är transparanta (alltså på något sätt sannare än gamla medier eftersom kontakten mellan politikern och väljaren är skenbart direkt) och snabbheten (som gör att de går direkt på magkänsla istället för att förnuft och eftertanke) har passat populismen perfekt och gjort att den har tagit sig in i maktens korridorer på ett sätt som hittills inte har varit möjligt. Utan sociala medier hade vi fortfarande haft populistiska politiker och idéer men kanske inte populistiska presidenter. Det är Catherine Fieschis tes.

Och ja, när tidningsläsandet och bokläsandet minskar så brutaliseras debatten.  Världen är aldrig så trång som i ett twitterflöde. Lösningarna blir de enkla. Har vi problem med segregation i skolan? Förbjud slöjor. Har vi problem med fattigdom? Förbjud tiggeri. Har vi problem med sexbrott? Utvisa alla. Har vi problem med orättvisa och klyftor? Bygg murar.

Enkelheten är farlig. Den kan få unga män, förblindade av populismen, att gå in i en norsk moské eller på ett köpcentrum i El Paso och sikta på människor med en viss hudfärg eller religion.  Skytten som är misstänkt för attacken i El Paso postade ett dokument innan han avlossade sina skott som inleddes med orden: ”Den här attacken är ett svar på den latinamerikanska invasionen av Texas”. Nästan ordagrant är det samma budskap som Trump har spridit i sin återvalskampanj.

Faktum är att inrikesterrorism, motiverad av idéer om vit överlägsenhet, är ett större hot i USA än terrorattacker från utländska medborgare, enligt FBI. The Guardian visar i en sammanställning att 175 personer har dödats runt om i världen i 16 attacker motiverade av vit makt de senaste åtta åren.  Och det var före helgens attack i norska Bærum. Analysen av dåden visar också att de här attackerna ofta har utförts i samband med val då den allmänna debatten om migration och flyktingar har varit som mest intensiva.

Vad som sägs spelar roll. Trump, den värste bland populistiska presidenter, får stå till svars för sina ord, oavsett vad han själv hävdar. Sambanden börjar bli allt för uppenbara. Och finns det något förnuft kvar i världen så kan det fungera som en broms för andra som försöker vinna politiska poänger på hatets retorik.