Tre dagar före julafton höll statsministern ett glädjelöst tal till nationen. Ulf Kristersson (M) radade upp pågående kriser, vädjade till folket och civilsamhället att ta ansvar för samhället och gömde sig bakom sossarna. Några konkreta svar på hur vi ska ta oss igenom det hela gavs beklagligt nog inte.
Så går det att hoppas på någon bättring?
Det blåbruna blocket blöder väljarstöd och underpresterar i förtroendemätningarna. Det går dessutom riktigt uselt för regeringen. Men risken är att de fortsätter precis så här, ända in i kaklet.
Det är, exempelvis, talande hur frågan kring högkostnadsskyddet för el har hanterats – de rusande elpriserna har till stora delar drivit inflationen under senhösten, enligt SCB, och prischocken riskerar att slå hårt mot utsatta hushåll. Så hade det inte behövt vara. Både EU och Vänsterpartiet har pekat på andra lösningar som regeringen aktivt valt bort.
Under valrörelsen lade Vänsterpartiet ett förslag om ”Sverigepriser på el”, som i stora drag innebar en stabilisering av elpriset på låga nivåer. Något som hade gett förutsägbarhet för hushåll såväl som för företag. Förutsättningarna för att genomföra förslaget var dessutom goda; Sverige har god tillgång till el, vi producerar betydligt mer än vi använder, men den så kallade marginalprissättningen, där den dyrast producerade elen sätter priset för hela marknaden, driver upp priserna för de billigare elslag som svenska hushåll använder.
V:s förslag om att separera elmarknaden inom landet från exportmarknaden var därför ett bra förslag, som inte hade hindrat exporten. Vi hade fått ett prisskydd för hushållen och stabilitet för industrierna.
Haken? Ren kommunism. Förslaget skulle ha finansierats av elbolagen genom att kapa överpriser på el som är billig att producera. Att avkräva marknaden ansvar under en dubbelkris av inflation och rusande elkostnader är politiskt omöjligt. I Sverige. Vänsterpartiets förslag ligger nära den lösning EU enats kring, ett – hör och häpna! – inkomsttak för bolag som producerar icke-fossil energi som vatten- vind- och kärnkraft, och som gör stora övervinster på de höga elpriserna. Övervinsterna ska användas för att stödja drabbade hushåll och företag. Enligt EU-kommissionen kan de insamlade övervinsterna ge 140 miljarder euro att fördela ut.
Här har regeringen, av någon outgrundlig anledning, valt en annan väg som innebär att hushållen inte får de lättnader som utlovades under valrörelsen. Istället gynnas höginkomsttagare i södra Sverige medan Norrland, med trähus i norrländsk kyla, blir helt utan ersättning.
Finansieringen tas inte från elbolagens övervinster, utan från staten. Närmre bestämt från de så kallade flaskhalsintäkterna; medel som elnätsbolagen betalar in till statliga Svenska Kraftnät. Intäkterna är avsedda att bygga bort flaskhalsarna i svensk elförsörjning genom att utbyggnader och förbättringar av elnätet.
Vad vi ser är en omfördelning av resurser från gemensam statlig infrastruktur till höginkomsttagare med stora villor och sommarhus. Den svenska modellen utesluter därmed en mer solidarisk linje där även elbolagen bidrar till att bistå hushållen.
Under den presskonferens som hölls när elbirdraget presenterades motiverade näringsminister Ebba Busch (KD) regeringens linje med att det svenska elstödet ser till att “inte elda på ekonomin”, trots att elpriserna driver inflationen uppåt och pressar hushållen hårt.
Det här är inte potent politik. Det är motsatsen. Regeringen följer minsta motståndets lag och är alldeles för kraftlös för att förmå ta fram en plan som fördelar stödet dit det mest behövs – vanliga hushåll i normala bostäder. Det oautentiska vibratot på rösten när ”Sveriges hjärtland” kommer på tal har förbytts till slappa, glädjelösa försök att gömma sig bakom den tidigare regeringen. När hushållen befinner sig under hård ekonomisk press krävs en kraftfull politik som orkar hela vägen fram.
Det kommer inte den här regeringen att ha.
