Det borde vara helt självklart att du som jobbar har rätt att säga ifrån, påpeka missförhållanden och nyttja yttrandefriheten på sådant sätt att du är fri att diskutera eller prata om jobbet utan risk för repressalier. En enkel lösning som utmanar tanken om arbetet och ditt jobb som en plats för envåldshärskare är att stryka lojalitetsplikten som den ser ut i dag. Det skulle också utjämna skillnaden mellan anställda i offentlig och privat verksamhet – i dag har offentligt anställda betydligt starkare skydd och stöd att kritisera arbetsgivaren.

Lojalitetsplikten är en inbyggd del av din anställning, den behöver inte formaliseras utöver ditt anställningsavtal. Det handlar förenklat om att sätta arbetsgivarens intresse framför sitt eget samt att du inte ska hamna i situationer där plikter riskerar att krocka eller stå emot varandra. Här ska tystnaden grunda sig i en ömsesidig nytta, men effekten slår ensidigt mot de som jobbar. Arbetsgivare har alltid försökt att göra sig av med de som uppfattas vara misshagliga anställda. Många som jobbar vågar inte rikta någon kritik mot arbetsgivaren av rädsla för att bli straffad för det. Demokrati är debatt. Tysta arbetsplatser är oroande.

Med den gällande utformningen av lojalitetsplikten kan det vara svårt att veta vart gränsen går för vad du får säga och inte. Det blir betydligt lättare att avgöra om det överhuvudtaget inte finns någon gräns för kritikrätten. Att fritt kunna kritisera sin arbetsgivare är en historiskt viktig förutsättning för att kunna göra ett bra jobb.

Här har fackföreningar en gyllene möjlighet att gå före och agera demokratisk spjutspets. Fackligt förtroendevalda har redan en mer långtgående kritikrätt, och kritiken får framföras med ett mer tilltaget ordval. En anställd som vill komma med kritik är skyldig att först söka en lösning eller dialog med arbetsgivaren om problemet. Det kan vara riktigt svårt att få någon som har fingrarna i öronen att lyssna på det du har att säga – men det blir betydligt lättare om fackliga organisationer explicit lyfter kritikrätten ännu högre upp på dagordningen. Det utgör också ett ordentligt steg i riktningen att ifrågasätta om det är rimligt att som arbetare alltid behöva sätta dina egna intressen som nummer två efter din arbetsgivares.

Att slopa lojalitetsplikten är att utöka kritikrätten, och det rör inte tystnadsplikten eller sekretessbelagda uppgifter. Särskild tystnadsplikt kan följa med kollektivavtal eller enskilda anställningsavtal, eller lyda under Lagen om företagshemligheter. 

Yttrandefrihet är ett närmast misshandlat begrepp i dag, och ofta reduceras frågan till tomma politiska slogans eller högerprofiler som hävdar att de minsann har blivit tystade eller kränkta. Om du skrapar på en högljudd självutnämnd yttrandefrihetshjälte är det lätt att hitta en uppmärksamhetssökande reaktionär under ytan. Till skillnad från självtjänande publikfrieri kan ett slopande av lojalitetsplikten och ett utökande av kritikrätten stärka väldigt många personers yttrandefrihet genom en relativt liten ansträngning. Eftersom att en stor del av livet spenderas på just jobbet måste arbetslivet i hög grad präglas av demokrati. Det är helt orimligt att yttrandefriheten skulle vara sämre på jobbet än i resten av samhället och livet.