Här tycker jag mig höra en underton som tar det för självklart att Sverige måste med i Nato så fort det går. I alla fall hör jag aldrig frågan ställas till någon ledande politiker eller av någon nyhetsreporter: Borde vi kanske tillsvidare dra tillbaka vår Natoansökan och lägga den på is? 

Nyligen såg jag i alla fall att den tidigare vänsterledaren Jonas Sjöstedt ställde den frågan i en mycket bra artikel på sajten Dagens Arena. Han menade att svensk utrikespolitik redan nu ändrats i grunden – bort från kampen för kärnvapennedrustning och mer av smekande medhårs av diktaturer – och knappast någon kan väl säga emot honom. Sjöstedt menade att Natofrågan borde underställas en folkomröstning.

Det enda han inte nämnde i sin utmärkta artikel var den nya lag om utlandsspioneri som nyligen antogs i riksdagen, med stöd av alla partier utom Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Vid en Natoanslutning kan den nya lagen, som kommit till för att hindra att Sveriges relationer till andra makter skadas, verkligen få svåra konsekvenser, när den gör såväl medier som visselblåsare rädda för att anklagas för spioneri. En gemensam Natoinsats i något land där det begås misstag eller övergrepp kan bli långt svårare att rapportera om. Går Sverige med i Nato kan det bli svårt för medierna att få loss exempelvis uppgifter om hur kärnvapen hanteras i alliansen.

I vårvintras bestämde sig nästan hela det politiska spektrat för att en svensk Natoansökan var nödvändig. Den utlösande faktorn var naturligtvis den ryska aggressionen mot Ukraina, en aggression som nu nio månader senare störtat stora delar av landet i ruiner och lett till tiotusentals människors död. 

Det är ingen tvekan om att det ryska anfallskriget har folkmordsliknande inslag, när attacker riktas mot civila och Ukrainas själva existensrätt hotas. 

Det är heller ingen tvekan om att det är rätt att stödja Ukraina med vapen, eftersom det är det enda som biter mot aggressionen.

Men anfallskriget mot Ukraina utlöste också något som nästan liknar en neuros i Sverige. Rädslan för ett angrepp också på Sverige ökade dramatiskt och när Finland ändrade inställning till Nato blev det i princip omöjligt att säga nej till militäralliansen. 

Nu nio månader senare har det visat sig att den ryska krigsmaskinen är så enormt mycket sämre än vad någon hade kunnat föreställa sig. Tanken att Putin skulle anfalla Sverige eller Finland med konventionella stridskrafter framstår nu som orimlig. Och skulle det ske med kärnvapen så är det lika med ett kärnvapenkrig på europeisk mark.  

Men det var inte bara den stora oron under vårvintern som fick Sverige att nästan unisont ansöka om Natomedlemskap. För socialdemokratins vändning i frågan spelade således också valtaktiska överväganden en stor roll: S ville absolut inte ha Natofrågan i valrörelsen. Istället arrangerades en föga demokratisk interndiskussion om Natomedlemskapet, en stor och landsomfattande teaterförställning, som skulle sanktionera vändningen.

När svensk utrikespolitik nu, redan innan ett medlemskap är klart, förändrats i grunden, då har något avgörande hänt. Europa är nu en plats i världen där en enorm upprustning äger rum. Redan tidigt i våras beslöt den tyska regeringen att öka investeringarna i militären med 100 miljarder – euro. En biljon. I Sverige satsas det också på militären. Vapenindustrins aktier började snabbt stiga på börsen.  

Vad är prognosen? Med all sannolikhet är det så att Europas stater om tio år kommer att stå där med groteskt överdimensionerade försvarsapparater, finansierade med medel som borde ha gått till den gröna omställningen. Till det tillkommer att militär verksamhet, även övningar, orsakar stora koldioxidutsläpp.

Sammantaget kan denna upprustning utgöra den största politikförändringen i Europa på årtionden. Tysklands förbundskansler använde i sitt tal om Rysslands krig och den nödvändiga upprustningen ordet ”Zeitenwende”. Och ingen europeisk stat, allra minst Sverige, har någon möjlighet eller ens vilja att kritisera denna utveckling, eller snarare avveckling av förnuftet. När statsminister Ulf Kristersson (M) besökte Ankara var försvarsjätten Saab naturligtvis med.

Att förorda en svensk folkomröstning om Natomedlemskap är som att skriva i vatten – det kommer inte att ske. Men bara att lyfta frågan är nödvändigt för att hålla ett kritiskt perspektiv vid liv.