Ni kanske minns WTO-förhandlingarna i Seattle, 1999, eller i Cancun, Mexiko 2003. Reglerna för världshandeln skulle förhandlas fram transnationellt.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Intressekonflikterna var övertydliga.

Gatorna i Seattle var fyllda av människor som protesterade mot orättvisa handelsliberaliseringar och krävde en rättvis globalisering.

I Cancun bröt förhandlingarna samman när utvecklingsländer gemensamt vägrade gå med på den rika världens krav på liberalisering utan att få något tillbaka i form av bland annat minskade jordbrukssubventioner i USA och EU.

I spåren av de kraschade förhandlingarna har istället de bilaterala och regionala handelsavtalen blivit fler. Alltså avtal mellan två eller en grupp länder. Det är lättare att komma överens på så vis, kanske EU eller USA säger, och det är säkert sant. Men det är bara halva sanningen. Det är lättare att komma överens – utan att själv behöva backa.

I en artikel i Washington Law Review från 2011 visar juridikprofessorn James T. Gathii hur forumskiftet, från WTO-förhandlingar till bilaterala och regionala överenskommelser, pushat och genomdrivit samma nyliberala ideal som mötte motstånd i Cancun – fast nu i land för land, region för region och utan det kollektiva motstånd som var möjligt vid de transnationella samtalen.

Dessa frågor innebär bland annat ökat skydd för investerare, privatisering av offentliga tjänster och minskat nationellt inflytande över ekonomin. Frågor som efter protester från fattigare länder togs bort från agendan i de transnationella samtalen, har hittat tillbaka in i de bilaterala avtalen.

WTO-förhandlingarna kring millennieskiftet, hade också en annan fördel framför nuvarande förhandlingar. Det fanns insyn. När WTO-förhandlingarna strandade i Mexiko 2003, var 3 000 journalister på plats. När TTIP, Ceta, TPP och alla andra regionala handelsavtal avgör reglerna för världshandeln, är ingen journalist i rummet.

Ann Linde (S), EU- och handelsministern, kallar Ceta-avtalet progressivt. Sist jag kollade brukade progressivt betyda något annat, särskilt när det används av sossar. Det brukar beteckna omfördelning av makt eller resurser. Talar man om skatter handlar det om att de med höga inkomster har en högre skattesats än de med låga.

Talar man om progressiva åtstramningar så brukar man tala om nedskärningar som drabbar de starka grupperna i samhället snarare än de svaga. Överhuvudtaget är det ett behändigt ord när socialdemokrater vill prata om vänsterreformer utan att förknippas med vänster. Vad som är progressivt med dessa handelsavtal, hur det skulle gynna svaga på bekostnad av de starka, är dock en gåta. Det gör det omvända. Beslutsfattande flyttas bort från folket.

För att låna Nina Björks ord, det demokratiska rummet i det odemokratiska huset (ekonomin) blir mindre. Är det inte skrämmande? Borde vi inte kräva mer demokrati istället för att passivt acceptera mindre?

Borde inte alla demokrativurmare, oavsett politisk färg i övrigt, vara emot detta? Hur skulle ett handelsavtal se ut om det förhandlades underifrån, med människor och miljö i fokus istället för företags vinster?

Nästa vecka väntas handelsavtalet mellan EU och Kanada, Ceta, undertecknas. Avtalet har kallats TTIP:s lillkusin och många menar att undertecknandet är ett av de viktigaste stegen på vägen mot genomdrivandet av TTIP.

Frågan är inte om de här avtalen vore bra för Sverige eller EU i termer av tillväxt. Frågan borde vara om det här ger oss mer eller mindre att säga till om. Och redan processen, med noll insyn och möjlighet till granskning, skvallrar om att det är mindre. Det har inte skett några framsteg på det demokratiska området på snart hundra år.

Det är dags att kräva mer demokrati och de här avtalen ger oss mindre. De hör hemma på historiens skräphög och ingen annanstans.

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.