Dagens ETC försökte reda ut, men vi fastnade på en kolerisk ägare som var mer intresserad av att skicka långa, sena mejl om vänsterns allmänna nedrighet än av att klargöra hur det förhåller sig på skolan.
Han länkade in haveristiska bloggar.
Han anklagade sina kritiker för att försmäkta på kommunala skolor där ”bitterheten förföljer dem dag som natt”.
Men också:
”Vi pratar inte illa om någon. Det är ett sätt att vara.”
Och:
”Det handlar om det egna personliga ansvaret och respekten för allt och alla. Så vi behöver ingen mobbningsgplan. Vi behöver ingen likabehandlingsplan eller något sådant utan det där täcker allting.”
Och:
”Eleverna behöver inget inflytande.”
Med sådana ägare behöver de marknadsdrivna skolorna inga fiender.
Men innan jag ens hunnit börja på den rasande texten om hur våra skattepengar går till att klistra munkavle på stackars gymnasister, kunde elever på Minerva berätta att den där kontroversiella punkten i själva verket strukits för flera år sedan.
Det hade visst ägaren missat.
Och kanske har det bara marginell betydelse, för samma elever vittnar om att detta krav på lojalitet ändå sitter tapetserat över skolans kultur. Man klagar inte. Det är att skvallra.
Sedan började mejlen komma.
Föräldrar på andra skolor hade nu läst om Minerva. Föräldrar som har sina barn på helt vanliga kommunala skolor. Norrtälje. Lomma. Stockholm. Linköping. Där det finns både ”förväntansdokument” och uppmaningar att vara ”positiva”.
Så här kan det se ut på en skola i Stockholm:
”Att du pratar positivt om skolan och är engagerad i ditt barns lärande.”
Just den skolans ledning lutar sig mot det förväntansdokument som sedan ett par år tillbaka finns i kommunen.
Politikernas motivering:
”De allra flesta föräldrar har en god och välfungerande relation till skolan. Men en del har helt orimliga förväntningar och krav på vad skolan kan åstadkomma. Jag tycker att det är viktigt att visa att politiken står bakom rektorer och lärare som vill upprätthålla en god ton och regelverk”, sa då skolborgarrådet Lotta Edholm (L).
Jobbiga föräldrar. Klart att de finns. Jättejobbiga.
Zoomfarsor som vill ha detaljerad redogörelse för pedagogisk metod när fritidsfröken kämpar för att balansera 30 barns låga blodsocker.
Konstigt annars. Det är ju den logiska konsekvensen. Alla blir kundifierade med fokus på valfrihet och individens möjlighet att snitsla en perfekt bana åt sin avkomma.
Det finns poänger.
Det behöver inte vara fel att definiera relationerna och förväntningana.
Elevens till skolan. Föräldrarnas till skolan. Skolans till föräldrar och elever. Hur man ska bete sig mot varandra. Basala saker som att komma i tid.
Men föräldrar känner att dessa kontrakt kommer med en märklig underton.
Ibland låter det mest som om du hamnat på en pinsam konferens där en inspirationstalare ska fylla dig med härliga tankar.
Positiva tankar!
”Avsikten med uppmaningen att ge eleven en så positiv bild av skolan som möjligt eftersom positiv förstärkning generellt sett har positiva effekter på barnet/ungdomens inställning till skolan och till god kunskapsinlärning.”
Det verkar vara något av ett standardsvar när föräldrar hör av sig till Stockholms stad.
Komplett med förnumstig slutknorr.
”Du får givetvis prata om skolan med ditt barn på det sätt du vill, detta är mer en påminnelse om hur vår inställning som vuxna i stor grad påverkar hur våra barn ser på världen.”
Ibland är det mer att kommunen pekar med hela handen.
”Du som vårdnadshavare har, gentemot ditt barn, ett positivt förhållningssätt till vår verksamhet och visar förtroende för skolan”, kräver man i Staffanstorp, en annan av kommunerna med förväntansdokument.
Nu ska det snart bli av även i Göteborg. Rationella argument om ordning och reda, om trygghet, om ömsesidig respekt, varvas med något annat.
Som mer liknar smygande tystnadskultur.
Och har ett hotfullt anslag.
Orosanmälan till socialtjänsten kan bli aktuellt för den som inte fullföljer sin del av dokumentet, säger grundskolenämndens ordförande Axel Darvik (L) till Dagens Nyheter.
Kommunen kan inte tvinga någon att skriva under.
Ändå:
”Det kan inte vara ett fritt val.”
Då överträds linjen till det repressiva.
Kalla det umgängeskontrakt, kalla det förväntansdokument.
Tummas det inte på något viktigt här?
Demokrati, medborgerlig dialog.
Skolan måste kunna hantera föräldrar – och elever – som inte är permanent tillfreds.
Skolan har väldigt lite att vinna på att begränsa hur kritik får formuleras.
Gör man fel om man skriver en insändare?
Gör man fel om man ringer en journalist istället för att prata med rektor?
Kontrakten jag sett är för svepande, för otydliga.
Det vore farligt om effekten blir rädsla som gör att någon inte vågar larma när något är riktigt, riktigt fel.
