Vi som växte upp utanför storstäderna kände snabbt av när ekonomin tröt. Genom åren har många företag som gått omkull eller övergett ön till förmån för lägre priser på arbetskraft utomlands.

Ericsson hade som mest 1 400 anställa på Gotland. När Flextronics tog över 1999 var de 950 kvar. När den också lades ner blev det tufft för kommunen. Försvarsmakten och Sockerbruket försvann också. 

Gotlänningarnas löner är än idag lägre än genomsnittet i landet och skillnaderna blir särskilt stora när man jämför med Stockholmarnas genomsnittliga inkomst. 

Men det blev folk av oss som växte upp på Gotland, och nog är det tack vare välfungerande skolor, professionell vård och barnanpassad kulturutbud. Sådant har fungerat oavsett föräldrarnas inkomst eller den ekonomiska situationen i kommunen. Det är vad som kallas för ”obligatoriska verksamheterna” och som regeringen nu vill stärka på de mindre orterna runt om i Sverige. 

I sitt sommartal i Värmland meddelade statsminister Stefan Löfven (S) att regeringen har som mål att reformera det kommunala kostnadsutjämningssystemet. Förra året tillsattes en utredning för hur det här ska fungera, i februari i år gick förslaget på remissrunda hos kommunerna och i torsdags valde regeringen att gå vidare med förslaget. 

Reformen går ut på att utjämna skillnaderna mellan land och stad genom att omfördela pengar från rika kommuner till fattiga.

I kronor och ören innebär förslaget att omfördelningen ökar från 9,7 miljarder till 11,5 miljarder. Kommuner med färre invånare och starkt åldrande befolkning får mer pengar. 

Värmland skulle enligt förslaget få 250 miljoner kronor mer, vilket motsvarar kostnaden för 350 sjuksköterskor. 

Att Socialdemokraterna väljer att stärka glesbygden är inte oväntat. Den politiska debatten har länge handlat om klyftan mellan landsbygd och storstad. Stefan Löfven har också markerat politiskt genom att till exempel välja bort Almedalsveckan till förmån för besök och sommartal runt om i Sverige.  

Förslaget om utjämningen gillas inte av alla, allra minst rika stockholmskommuner som Täby och Danderyd. De gör allt för att påverka opinionen och regeringen att ändra riktning. 

Kommuner som Danderyd och Täby har aldrig behövt ta socioekonomiskt ansvar för att hela landet ska leva. De bygger inga bostäder tillgängliga för dem med lägra inkomster. Istället förlitar sig kommunen på att de som till exempel arbetar i äldre- och barnomsorg ska pendla från andra kommuner. 

Finansregionrådet Iréne Svenonius (M) i Stockholm län säger i en intervju att förslaget kommer att påverka höstens budget. 

– Det här blir ju ett ingångsvärde i det budgetarbetet inför 2020 och kommer att påverka både sjukvården och kollektivtrafiken. 

Den som följt de ekonomiska skandalerna i Stockholms region vet dock att där finns andra problem. Nya Karolinska sjukhuset skenande kostnader tillexempel. Dagens Nyheter kunde avslöja att konsulterna kostade i genomsnitt 700 000 kronor i månaden per person. Nio av konsulterna uppgavs ha arbetat 13 timmar varje arbetsdag under 2,5 år. Just Iréne Svenonius (M) har pekats ut som jävig i samband med en granskning av konsultinköp. 

Samma gäller kostnaderna för kollektivtrafiken i Stockholm som enligt regionens revisorer helt har spårat ur. 

Man kan förstå de som har invändningar, som i till exempel Stockholm stad, där växer stadsdelarna så det knakar, för att det är i huvudstaden som jobben finns. Expansionen ställer också enorma krav på samhällsservice, fungerande skolor och socialtjänst. Är det då rättvist att omfördela resurser från storstäder med ökade behov till orter där det bor allt färre?

Nu har regeringen adresserat att man kommer att hjälpa de kommuner som får det tufft med utjämningen. Under övergången ska de kommuner som får betala mer kompenseras med ett särskilt införandebidrag. 

Oavsett vad man tycker om de 1,8 miljarder extra som ska gå till omfördelningen så är det som utredningen skriver: ”Kostnadsutjämningen är solidariskt finansierad inom kommunsektorn.”

Solidariskt är ett ord som gärna får återkomma oftare i politiken.