Det känns övergivet. Själva vintern känns övergiven, som ett plötsligt främmande landskap. Jag får en känsla av att folk mer eller mindre slutat att åka skidor. För bara 15 år sedan mötte man nästan alltid någon ensam skidåkare som stavade sig fram över myrarna och genom skogen. Man stannade till en stund, vilade på stavarna, växlade några ord och såg på våra försilvrade andedräkter i kölden. När min dotter var liten hade vi särskilda platser i skogen där vi gjorde upp eld och grillade.

Men det känns avlägset. Inte heller snöskoteråkarna verkar längre tro på vintern, ens när den anländer med besked. Min barndom var full av sparkåkare, men också de är numera i stort sett ett svunnet släkte. Många framstående skidåkare har funnits i de här trakterna. Men numera förknippar jag skidåkning mest med smällandet från en rullskideåkare som passerar förbi på byvägen om somrarna. Vasaloppet längre norrut brukar vara de stora snötransporternas evenemang och själva loppet går genom kalhuggna produktionsskogar.  

Så vi rör oss in i ospårad snö på de skogsstigar vi annars brukar stövla fram på. Jag får ibland en underlig känsla av att ha hamnat på ett museum över svunna vinterlandskap och museet känns till och med övergivet. Spår av harar och rådjur syns visserligen i snön men känslan är stark av att människor har gett upp detta med vinterlandskap, utom när de spenderar en massa pengar på att bege sig till någon vintersportort.  

Kvällen innan såg vi på Kunskapskanalen en rätt fantastisk film om en fransktalande kanadensare som framlevde stora delar av sitt liv i norra Kanada, ensam på vidderna i ett arktiskt snölandskap som han älskade. Han släpade en kanot genom snön till en isbelagd sjö. Han sa att han var glad över att dokumentären spelades in och undrade vad människor om 150 år skulle säga när de såg hans liv. I sjön skulle folk då kanske bada i det som en gång var vintertid.

Så oerhört mycket i våra liv har varit knutet till årstidernas växlingar. 

Klimatförändringarna får våra världsbilder att gunga. Så oerhört mycket i våra liv har varit knutet till årstidernas växlingar. Nu är de mycket rörigare. En grundläggande vilsenhet har infunnit sig.

När jag kämpar mig fram genom snön har klimattoppmötet i Dubai börjat för några dagar sedan. FN:s generalsekreterare har redan föredömligt hunnit skälla ut den närvarande fossillobbyn. Men en oljedirektör leder ju mötet. Och jag tänker när jag stakar mig fram genom den plötsliga, liksom overkligt klassiska vintern, att det mest avgörande som inträffar under Cop28 mycket väl kan bli den gemensamma deklarationen från 20 länder, däribland Sverige, om att tredubbla kärnkraften de närmaste årtiondena. 

Jag stakar mig fram mellan majestätiskt snötyngda granar som ser ut att betrakta mig, tigande och kritiskt, därför att jag är människa och representant för en civilisation som upprättats för gynnandet av en enda art.

Globalt finns det idag omkring en halv miljon ton kärnavfall i det 40-tal länder som har kärnkraft. Om kärnkraften ska byggas ut som de där 20 länderna tänkt sig, kommer det om ett halvt sekel att finnas kanske tredubbelt så mycket avfall. Om hundra år… Nej, jag kan inte räkna på det. Jag ser bara ett berg av radioaktivt avfall torna upp sig som ingen ännu har någon riktigt bergsäker metod för att förvara under de enorma tidsrymder som krävs för att radioaktiviteten ska försvinna.

Jag brukar påpeka att när arkeologer hittar föremål som är bara 5 000-6 000 år gamla i jorden, så kan de ibland bara gissa vad det är för slags föremål. På bara några hundra års avstånd blir det mesta gåtfullt, ibland otydbart. Hur ska människor om 100 000 år – efter en och annan istid – ens kunna tyda de budskap som vi nu sänder ut om farliga kopparkapslar nere i berggrunden?

Granarna och tallarna blickar ner på mig. Här och där står små träd och buskar som stirrar på mig med de anklagande blickarna hos små barn. 

Kärnkraften är den klimaträddande hand som räcks fram ur själva den industrikapitalistiska exploatering av planeten som orsakat klimatkrisen. Okej, även jag kan ibland nära ett hopp om att en ny generation reaktorer en dag ska kunna använda upp hela det växande lagret av kärnavfall till ny energi, så att slutförvaring helt undviks.  

Men jag skidar på genom ett vinterlandskap som jag plötsligt upplever som ett av de sista.