Lika skevt var det för några år sedan, när Musikhjälpen ordnade insamling under parollen ”barn inte till salu” varpå Fuckförbundet kontaktade Sveriges radio och krävde att programmet skulle vara noga med att särskilja barnsexhandel och vuxensexhandel, eller så kallat ”sexarbete” enligt Fuckförbundet, så lyssnarna inte olyckligt nog skulle få för sig att det var samma typ av handel.

De flesta sexköp som genomförs av svenska män genomförs utomlands eftersom det är olagligt att köpa sex i Sverige sedan 1999 då sexköpslagen infördes. Ja, det är korrekt att svepande säga svenska män, eftersom det handlar om fem procent av den svenska befolkningen fördelat på ungefär 10 procent av männen och 0,1 procent av kvinnorna. Men summa summarum: en av tio svenska män har köpt sex. Det tål att upprepas varje gång det här ämnet tangeras eftersom det känns angeläget att alla är införstådda med att det inte är en liten marginaliserad företeelse det handlar om, utan att varje enskild handling existerar som en del av ett utbrett problem och en utbredd brottslighet i såväl Sverige som i världen. Sexköp och sexhandel ingår i en av världens största industrier, det vill säga den som går ut på människohandel och trafficking.

I länder som inte kriminaliserat sexköp är det föga förvånande svårare att utreda och bekämpa människohandel. Dessutom blandas den lagliga ”branschen” för ”sexarbetare” ihop med den mörka industrin som egentligen ligger bakom alltihop. Följdaktligen brukar utbudet av barn, unga och andra traffickingoffer och sexslavar vara som störst där det också, enligt lagstiftaren, anses okej att handeln pågår. Mellan det som en del gärna vill kalla ”sexarbete” å ena sidan och tvång, övergrepp och ren handel med människor å andra sidan verkar det idag råda gråzon. Det ska det givetvis inte göra.

Sexarbete finns inte. Det är ett varumärke, en paketering, som existerar för att bana väg för två mål: att normalisera något som den breda massan med all rätt tycker är avskyvärt och att riva upp lagstiftning som står i vägen för detta. Den irrationella liberala föreställningen om att sexhandel skulle kunna vara som vilken handel med tjänster som helst, som en riktig bransch på arbetsmarknaden, är helt förvriden. Men den är garanterat en bra springpojke för den organiserade brottsligheten som vill kunna ges möjlighet att komma undan genom att kalla sig till exempel arbetsgivare till sexarbetare. Eller bara existera i en normaliserad och legitim handel.

”Jag har aldrig förkastat prostitution. Jag ser det som en finansiell transaktion mellan två individer, som att köpa ett kilo fläsk”. Det säger en medelålders man återgiven i boken ”Thailandssvenskarna” av Joakim Medin.

”Ett kilo fläsk” är det liberala sättet att se på den här industrin. Som en vanlig marknad. Ett kilo fläsk, en gräsklippare, en människokropp. Men det finns ingenting liberalt i att sälja sin kropp, än mindre köpa någon annans kropp.

Nuläget – och låt oss hålla fast vid det och inte bli nyttiga idioter för köpa-fläsk-gänget, är följande:

Sexarbete är inte ett arbete.

Sexköp är inte ett köp av tjänst.

Sexhandel är inte en legitim handel.

Och eftersom vi som debatterat detta tidigare vid det här laget kan en del av motreaktionerna utantill ska det också klargöras att nej, vi måste inte alls ”lyssna” på dem som helt självständigt valt att sälja sina kroppar till sexköpare, oavsett hur lyckliga de är. Vi måste inte alls väga in deras röster i den här debatten. Frågan om prostitution och människohandel handlar om att utplåna en industri som säljer och köper kroppar för sexuella ändamål. Som människor och barn far fruktansvärt illa av, i miljontal. Det är fullständigt irrelevant i sammanhanget att ett frivilligt och självständigt fåtal gärna vill ha sex mot betalning. Den i det närmsta försvinnande lilla minoriteten lyckliga horor är en klen tröst för den absoluta majoriteten – motsatsen.