Den frågan ställer en mamma med invandrarbakgrund i Borråsstadsdelen Norrby. I tidningen Hem & Hyra berättar ledaren för ett integrationsprojekt om hur invånarna i stadsdelen, där sex av tio har annan etnisk bakgrund, längtar efter att få träffa svenskar.  

Den där mamman är långt ifrån ensam. Invandrare som kommer hit, bosätter sig där det finns lediga lägenheter eller har blivit placerade där,  får uppleva att svenskarna flyttar därifrån.  

I den politiska debatten talar vi ofta om segregation som om det vore självvalt. Men vi talar allt mer sällan om de som väljer bort att integreras, invånare i majoritetssamhället som aktivt väljer bort ”blandade” bostadsområden och skolor.  

 Antagligen beror det på att segregering nedåt är fult men uppåt är fint. Bor man i en sliten förort får man höra att man inte anstränger sig, att man har sig själv att skylla för den misslyckade integrationen. Svenskar som bor segregerat i ett fint område visar däremot tecken på framgång.  

Så ser dubbelbestraffningen ut. Först bli bortvald på grund av sin etnicitet och sedan bli anklagad för att inte vilja integreras.    

Men hur ska invandrare integreras när det inte finns någon att integreras med?  

På senare tid har jag noterat en ny grupp som överger blandade bostadsområden och kommunala skolor. Nu är det inte ovanligt att en medelklassfamilj som politisk identifierar som vänster med jättefina värderingar väljer bort skolor som stämplas på grund av sin elevsammansättning.

Jag märker det i min egen omgivning, till och med de mest hårdnackade motståndare till klassegregation väljer bort kommunala skolor som ligger närmast hemmet, skolan behöver inte ens vara dålig, det räcker att den ”ser” dålig ut.  

 I Facebook-grupper för föräldrar ser jag allt oftare mammor vädra sin ångest över skolval och allt oftare tas frågar upp om vilka skolor som anses bäst i diverse områden.  

Men de mest sårande kommentarerna jag har hört är från dem som bortförklarar varför deras bostadsrättsförening är livrädda för att invandrare ska köpa en bostad i deras hus. ”För varje parabol som åker upp åker värdet ner med en halv miljon” sa en vän skämtsamt men ändå allvarligt menat.

”Integration i all ära men inte på min bakgård” tycks många resonera. Något som också forskningen bekräftar.  

Det är 20 procent vanligare att en familj flyttar när barnet ska börja förskoleklass. Enligt en studie som publicerats i tidskriften Ekonomisk Debatt sker flytten till områden där eleverna har en högre andel föräldrar som arbetar, har eftergymnasial utbildning och lägre andel elever vars föräldrar har utländsk bakgrund.

Även forskaren Emma Neuman visade i sin avhandling som presenterades för några år sedan att infödda svenskar flyttar ifrån områden när utomeuropeiska invandrare flyttar in, redan vid tre till fyra procents andel invandrare i ett område börjar svenskarna att flytta ut.  

Inte oväntat är det högutbildade och höginkomsttagare som flyttar först, vilket i sin tur leder till att etnisk segregering sker parallellt med en ekonomisk. Så inleds den onda spiralen.  

I USA kallas fenomenet för ”white flight” det vill säga att vita flyttar när svarta flyttar in.

I boken Klass i Sverige, som Katalys förlag nu ger ut, finns en viktig förklaring till det här mönstret. Den övre medelklassen litar allt mindre på välfärdens möjlighet att leverera kvalitet. Därför ser man om sitt eget hus i form av privata försäkringar. Barnen flyttas till skolor där det garanteras någon slags god standard. Privata skolor samlar vissa elever och kommunala skolor i förorterna får ta hand om resten.  Tyvärr går misstron mot samhället och rädsla för invandrare hand i hand. Kanske för att utomeuropeisk bakgrund signalerar lägre klass.  

Men som det också konstateras i boken. Det är en ytterst liten procent i Sverige som är så pass välbärgade att de tjänar på skattesänkningar, och privata lösningar i längden. Den grupp kan på egen hand betala för sin vård och omsorg, som kan skaffa sig helt privata välfärdstjänster och trygghetsförsäkringar. Majoriteten av samhället är inte där. Inte ens den mest välbetalda tjänstemannen klarar sig på egen maskin.  

Slutsatsen är att större delen av samhället, det vill säga 90 procent av oss behöver varandra för att välfärdssamhället ska fungera.