Hur kan man föreslå att ett allt fattigare Ukraina ska ”skära ner” för att ”få ordning på ekonomin”?
Vad är det som ligger bakom dessa ständiga nedskärningar, denna allt mindre del av vår BNP som ska gå till välfärd och trygghet? Varför vill man ”strama åt” när det så uppenbart inte fungerar?
Kombinationen minskad välfärd, sänkta skatter och privatiseringar har ingenstans på jorden gjort vad politiker och ekonomer lovat. Det har inte fått bort massarbetslöshet, inte räddat pensioner, inte räddat valutor (det mest populära motivet för åtstramningar på 90-talet) och inte ökat tillväxten. Faktum är att hela den rika världen står och stampar när det gäller ekonomins utveckling, och när det gäller produktivitet (alltså att färre kan producera mer av en sak eller tjänst) så har utvecklingen bromsat upp rejält. Samtidigt är den stora globala trenden kraftigt ökade inkomstskillnader. En allt mindre elit har fått allt mer av den tillväxt som ändå finns. Så är det de som är motivet? En liten elit som skor sig med åtstramningar som medel?
Nej, jag tror inte det. Det är en bieffekt. Istället är det kampen mellan ägare och anställda som det handlar om. Om vi tar Sverige är motivet för åtstramningarna från 1992 och framåt motiverade med allt från ”rädda kronan”, ”den som är satt i skuld är inte fri” till Anders Borgs ”vargavinter” och Magdalena Anderssons ”tomma lador”. Men inget av det man skulle åstadkomma har nedskärningarna löst. Sverige klarade kronkrisen 1992 genom att skapa en flytande valuta, bankkrisen genom statlig intervention (Carl Bildt förstatligade i princip bankerna under sin statsministertid). Göran Perssons ”statsskuld” reglerades genom kraftig exportökning (Sverige hade tur med ökad efterfrågan på exportvaror grund av Kinas inträde i den globala ekonomin). ”Vargavintern” efter finanskrisen 2009 klarades genom att IMF kunde tvinga Lettland till en extrem politik som räddade de svenska bankerna (annars hade vi haft stor bankkollaps i Sverige 2009) och de där ”tomma ladorna” hoppas Löfven ska fyllas genom ökad export och därmed fler i arbete.
Åtstramningar betyder inte tillväxt i ett samhälle. De betyder alltid mindre offentliga investeringar och konsumtion och därmed en svagare ekonomi. Å andra sidan innebär de alltid ökad spekulation och högre vinster. Och lägre löner. Ah, vi börjar närma oss pudelns kärna.
Varje gång du hör ordet åtstramningar – som nu i Finland – så ska du direkt översätta det till SÄNK LÖNERNA. För det är vad det handlar om. Minskad offentlig konsumtion innebär lägre löner inom offentlig sektor, och det pressar lönerna även i privata sektorn. Sänkta ersättningar för sjukdom ger lägre löner. Sänkt a-kassa ger givetvis sänkta löner. Och sänkta skatter ger ... lägre löner. Rättare sagt, det gör det ofta svårare för löntagarna att slåss för högre lön. Realinkomsten kan nämligen öka några få år men det är först senare, när man blir äldre eller sjuk som man upptäcker att de tillfälligt högre inkomsterna faktiskt också innebär högre levnadsomkostnader och fattigare liv längre fram.
Åtstramningar inleddes på mitten av 70-talet globalt – i Sverige började det på 80-talet men tog rejäl fart först efter 1990. Följer man åtstramningarna globalt och tittar på hur mycket löntagarna fått av de samlade inkomsterna från produktionen (det kallas löntagarnas andel av förädlingsvärdet) ser man att vinsternas andel ökat och lönernas andel sjunkit. Trenden är hisnande tydlig.
Nu finns det ett problem med åtstramningar som borgerliga ekonomer har svårt att hantera. Förutom att mycket pengar flyttas till spekulation (oftast börsen) och då gör liten nytta i samhället, så kommer åtstramningar också sänka offentliga sektorns inkomster. Högre löner ger nämligen rejäla skatteinkomster, lägre löner motsatsen. Det är därför åtstramningar alltid följs av privatiseringar. Genom att sälja ut gemensam egendom kan man klara åtstramningarna utan att de blir så extrema att man får social oro.
Ärligt talat, allt detta diskuterande, alla dessa experter, alla dessa kalkyler och prognoser och analyser om den mest ”effektiva” nivån på arbetslöshet eller offentliga tjänster, handlar bara om kringsnack runt det som egentligen är avsikten med politiken. Sänkta löner har nämligen en fantastisk kortsiktig effekt i alla tider och i alla länder. De ger högre vinster. Inte på lång sikt.
Men kort. Och det är ju den som styr ekonomin.
Åtstramning är helt enkelt ett ord för något helt annat – sänkta löner. Offentliga investeringar och stärkt välfärd är ord för det motsatta. Höjda löner. Det kan vara bra att veta nästa gång du hör det i tv-rutan.
