För mig är detta ändå inte det vackraste. 

Ännu mer vackert är det när jag ser människor göra små, men ack så viktiga, insatser i sin vardag. I sonens skola ser jag en kurator som inte bara har mottagning för de elever som söker sig dit, utan som är ute på rasterna och umgås med barnen. Det stannar inte där, utan övergår också till subtila insatser för att stärka barnens sociala samspel. Man skulle kunna kalla det för ett förebyggande anti-mobbningsarbete, men också ett förebyggande arbete mot gängkriminalitet, då skolan ligger i ett av Sveriges försummade områden, ett sådant som polisen definierar som ”utsatt”. Från den här skolan finns en påtaglig risk att barn luras in i gängkriminalitet. De här barnen sörjer en tidigare klasskamrat, 15-åriga Elias, som mördades under en masskjutning vid deras tunnelbanestation förra året, under samma tid av blomsterprakt.

Man skulle kunna tro att det upptrappade våldet lett till att pengar öses över skola och socialtjänst i ett sådant område.

Jag ser inte att det sker. Jag ser spridda initiativ, som främst drivs av eldsjälar. Som kuratorn. Som elevassistenterna som arrangerar fotbollsturneringar utanför skoltid. Som den lärare som stannar kvar i skolan efter skoldagen om och om igen för att stötta sina elever med en utökad läxhjälp. De vägrar ge upp. Vägrar acceptera att barn går under.

Nu hör jag att just denna skola står inför neddragningar. Det talas bland annat om uppsägningar av kurator och elevassistenter.

Hål i huvudet är ett slitet uttryck – men det är vad som kommer till mig. Detta är hål i huvudet.

Kommuner och skolor kan jämföras med hushåll. Budgeten måste gå ihop. Man kan inte spendera pengar man inte har, även om man i vissa fall kan låna – förutsatt att man klarar av sina räntor och amorteringar. Mot den bakgrunden rycker en del på axlarna inför nedskärningar i vård, skola och omsorg. Om pengarna inte finns, vad ska vi göra? 

Men det stämmer inte att pengarna inte finns! Så sent som 2022 redovisade Stockholms stad ett överskott från föregående fem år på 21 miljarder kronor. Och situationen är liknande i många andra kommuner. Under perioden 2013–2022 redovisade Sveriges kommuner ett överskott på totalt 308 miljarder kronor.

Sedan dess har situationen blivit tuffare. Inflationen leder till ökade kostnader för allt ifrån löner till lokaler och utrustning. Varje rektor kämpar för att få sin budget att gå ihop – och om inte anslagen till skolan ökar kan nedskärningar av personal tyckas logiskt. Men detta är allt annat än logiskt.

Kommunerna har möjlighet att stötta skolorna betydligt mer än vad som sker, när de gör sina budgetprioriteringar. Dessutom har regeringen alla möjligheter i världen att tillföra rejäla summor åt kommunerna. För detta tål att sägas igen: Staten har inte samma ekonomiska förutsättningar som hushåll, företag eller kommuner. Staten måste inte få sin budget att gå ihop. Staten måste inte först ta in skatt för att sedan spendera – i själva verket är det tvärtom. 

I vägen för att stötta kommunerna och i förlängningen skolorna, står politisk vilja och ett förlegat finanspolitiskt ramverk. 

Nu har det snart gått 30 år sedan 90-talskrisen i vars spår det finanspolitiska ramverket kom på plats. En parlamentarisk kommitté ser under 2024 över ramverket. Det är på tiden! 

Jag önskar en framtid där vi alla kan se oss omkring, glädjas över människorna som gör så vackra insatser i sin vardag och känna att vi skapar ett samhälle som är på riktigt vackert. Där vi inte skär ner där behoven är uppenbara. Där vi låter staten spendera – för att det är nödvändigt. 

Så sörjer vi Elias. Så sörjer vi alla andra vi förlorat. Så tar vi ansvar för alla barns och alla vuxnas framtid.