Sverige behöver rättvis ojämlikhet, skriver en klase miljonärer och miljardärer.
Rättvis ojämlikhet!
För alla som tröttnat på orättvis jämlikhet.
Eller fruktar dess konsekvenser, att samhället skulle störtas ned mot värsta sortens diktatur.
Rama in denna debatt.
Jag tycker till och med vi ska ge kapitalet en eloge.
Tack för att ni är ärliga.
Då vet vi var vi har varandra.
4 oktober 1983 tågade tiotusentals genom Stockholm för att protestera mot löntagarfonder. Den här artikeln kommer 3 oktober 2020. Slump? Skulle inte tro det. Det här gänget anser sig att något så viktigt att förmedla att det bara måste ske i nära anslutning till datumet som näringslivet – och den symbiosa borgerligheten – betraktar som sin egen stormning av Bastiljen. Nu kommer den en dag före. Perfekt om du har självbild av att vara pionjär.
Vad är debattörerna ute efter?
Sverige ska bli möjligheternas land ”snarare än de höga skatternas, bidragens och regleringarnas”. Sverige måste släppa att ”skillnader i inkomster, förmögenhet eller liknande” skulle vara något orättvist, för det perspektivet är ”långsiktigt oförenligt med marknadsekonomi och ett öppet samhälle”. Jämlikhetskommissionen har fel. Lika möjligheter men inte lika utfall, det är vägen till framgång, till att alla som vill kan börja klättra uppför stegen.
Staten är inte din mamma.
Om du slösar bort din chans på ”kortsiktiga nöjen och dyr konsumtion” istället för att satsa på studier, arbete, sparande eller ”riskfyllt entreprenörskap”, då har du bara dig själv att skylla – och måste acceptera att du blir ekonomiskt förbisprungen av mer kapabla individer. Idag förstör Sverige drivkraft.
Staten är curlande, alltid reda med snuttefilten.
”Det är därför jämlikhet och en egalitär syn på fördelningsrättvisa, med ambitionen att radikalt utjämna inkomst- och förmögenhetsskillnader, är så skadligt. Människors livschanser inskränks och samhällets utvecklingskraft förstörs”, skriver de, och om någon ändå inte förstår poängen:
”I ett öppet samhälle är inkomstskillnader oundvikliga och i många fall något positivt och rättvist.”
Wow, bara wow.
Inte ens Muf-slynglarna vågade formulera sig lika särartsborgerligt när de eldade upp sig på samhällsvetenskapen.
Problemformuleringen verkar komma ur en skräck för att Sverige är ett par politiska beslut från att expropriera alla rikedomar och fördela bort alla inkomstskillnader, så att en direktör – efter att staten utfört sina övergrepp – tjänar som en diskare.
Det är inte riktigt med sanningen överensstämmande.
Sverige har enorma klyftor.
Allt det här har ju Dagens ETC berättat om.
Hur tre män är mer förmögna än halva befolkningen tillsammans.
Hur en miljardär betalar mindre skatt än ett kassabiträde.
Hur de superrikas krets senaste decenniet fått sänkt skatt och nu ligger lägre än genomsnittet.
Känner du Sovjet-vibrationerna?
Debattörerna förädlar spridda uttalanden som tidigare kommit från Sveriges mest privilegierade. Som när Viveca Ax:son Johnson i fjol intervjuades på ledarplats i Svenska Dagbladet. Hon kallade miljardären för en jägare. Dela med sig till ”stammen” är en självklarhet. Men:
”Fick inte jägaren behålla lejonparten av bytet så skulle snart motivationen att riskera liv och lem i jakten på bytet försvinna”, sa Viveca Ax:son Johnson – som själv kunde avbryta jakten direkt efter sin egen födsel, i och med att hon har ärvt allt och förtjänat inget.
Men det här är annorlunda.
Debatten har annan tyngd än ett plötsligt infall av någon blaserad miljardär som förlorat sin kontakt med markytan som vi andra stackars satar beträder.
Nu är det kampanj på gång.
Näringslivet – som ju är den parlamentariska borgerlighetens beställare av politik – blåser i sin gyllene stridslur.
Rättvis ojämlikhet!
Tut!
Debattartikeln har undertecknats av Rune Andersson, som äger företaget Mellby Gård som i sin tur är storägare i landets största friskolekoncern Academedia. Han har sällskap av Peje Emilsson, moderaten som grundade pr-byrån Kreab och miljardomsättande Kunskapsskolan samt bygger lyxiga ålderdomshem med Leif ”Vad fan får jag för pengarna!?” Östling. Bland andra finns Anastasia Georgiadou, koncernchef för assistansbolaget Alminia, och Carl Fredrik Sammeli, grundare av Prime, pr-byrån som försökte styra Socialdemokraterna med infiltratörer.
Ja, här finns väldigt många som har väldigt mycket säga om en tärande stat samtidigt som de har tjänat väldigt mycket pengar på att i olika former parasitera på och försöka manipulera samma stat.
Hela detta utspel bygger på en ny ”skrift” från Ratio, som kallar sig ”ett fristående forskningsinstitut” men startades av Näringslivets fond och finansieras av Svenskt Näringsliv och exempelvis stiftelsen Marcus Wallenbergs stiftelse och Axel och Margaret Ax:son Johnsons stiftelse.
Underlaget kallas alltså skrift, inte rapport. Det kan man gott förstå. Vi talar om 70 sidor av återvunna ingredienser i olika stadier av förruttnelse.
Karl Popper dyker upp direkt så att Ratioakademien får skriva att socialism och fascism har ”samma grund”. Friedrich Hayek destilleras till att varna för att skatter och bidrag tar oss ”små steg” närmare socialism och ”träldom”.
Sedan hastar man snabbt förbi Richard Wilkinson och Kate Pickett, ett diskret medgivande om att ”stora skillnader i inkomster och förmögenheter kan vara negativt”. Ett nedslag blir det också hos Daniel Waldenström, Sveriges ledande forskare på förmögenheter, innan akademien förklarar att rättvis ojämlikhet kräver att alla kan utbilda sig till social rörlighet och att offentligt finansierade men privat drivna skolor – sådana som gjort flera av akademiens egna ledamöter skandalöst rika, de som äger eller har ledande positioner i branschledande företag – ”systematiskt klarar sig bättre än kommunala”.
Därpå övergår man till att intervjua ledamöterna.
Som ett slags expertvittnen.
De öser ur sina kärl av klokskap.
”Alla ska kunna spela fotboll, men alla kan inte bli Zlatan”, säger Fredrik Spendrup, vd för Spendrups Bryggerier.
”Skolpeng som ger alla rätt välja utbildning även om föräldrarna inte är resursstarka är viktigt”, säger Peje Emilsson.
”Jag har sett skatterättsfall som har pågått hur länge som helt”, säger Rune Andersson som upplever brister i den svenska rättsstaten.
”Skatteverket har alltid tolkningsföreträde. Man ska alltid själv bevisa sin oskuld”, säger Carl-Fredrik Sammeli, och fortsätter:
”Jag driver själv företag och ser att om man tillämpar rättvisa som bidrag till alla utan prestation, då går företaget under. Samma sak gäller på samhällsnivå.”
”Sverige har också höga arbetsskatter jämfört med våra låga kapitalskatter, då kan man tro, som finansministern säger, att vi borde höja kapitalskatterna, men det går inte”, säger Mariana Burenstam Linder, vd för Proactive Medicine, som naturligtvis vet vad som går:
”Det är bättre att alla får delar av en större kaka än att alla får lika stora bitar av en mindre kaka.”
Slut.
Det var allt.
Du har lyssnat på en inspelning från rökrummet, långt efter att punschen druckits upp.
Tyvärr måste vi ändå ta det här på allvar. Se det som en truppförflyttning inför nästa val, att näringslivet gör sig redo – och att åtminstone fem partier i riksdagen alltid lyssnar noga på förväntningarna (Kreab fick Sverigedemokraterna att svänga om välfärdsvinster).
Men varför skriker entreprenörerna så högt just nu?
Anfall är bästa försvar.
De vet att debatten rör sig i oönskad riktning.
De vet att det finns en smärtgräns.
De vet att de har fel.
På punkt efter punkt.
Ett land som vill ha stark tillväxt ska hålla nere inkomstskillnader, enligt OECD.
Ett land skadas av för hög ekonomisk maktkoncentration: ”De 40 rikaste familjernas andel av hela befolkningens förmögenheter har blivit sex gånger större (från en till sex procent) från 1981 fram till idag”, konstaterar tankesmedjan SNS konjunkturråd – som föreslår höjd skatt på kapital och fastigheter.
Ett land kan välja att ta fasta på en liten ovetenskaplig skrift, där avsändarna själva håller låda, eller på mängden forskning om ojämlikhet som nu stadigt kommer rån sådana som Thomas Piketty, där varje försök att benämna denna ojämlikhet som något annat än orättvis kullkastas.
”Utan att det syns i svenska medier eller hörs på de flesta politiker lever vi plötsligt i en samhällsekonomisk upplysningstid”, sammanfattar Göran Therborn för Aftonbladet.
Den högsta kasten ogillar ljuset.
Allt de har att komma med är floskler som inte ens platsat i en lyckokaka.
Men ja, vi måste ta det på allvar.
För vad är bästa sätt att döda debatten om växande klyftor?
Börja med att vända språket ut och in.
Låtsas att du tänker på de många när du egentligen bara tänker på fåtalet eller mest dig själv.
Etablera sedan en sanning att det gör oss alla friare att slitas längre bort från varandra.
