”Rena rama sommarvärmen!” säger Ekots reporter som gör ett käckt inslag där SMHI får berätta att den nationella medeltemperaturen också var exceptionellt hög, med bara två andra år – 2000 och 2011 – som varit värre.

Ingen nämner den globala upphettningen.

Ingen nämner klimatkrisen.

Det är förbluffande.

Nej, vi har inte kommit längre.

Medierna berättar alldeles för ofta om den akuta förändringen som om de saknade annat perspektiv än det man kan få genom att kisa genom ett nyckelhål. Någon springer på andra sidan dörren! Det måste vi rapportera om. Vem var det? Var kom den ifrån? Hur ska den stoppas? Det utelämnar vi.

Jag blir tokig. SVT-meteorolog ska förklara varför det brinner i Kalifornien och nämner under sin explainer på en minut inte klimatkrisen EN ENDA GÅNG. https://t.co/thzINGnNBA

Jag samlar på mig ett arkiv med misslyckad journalistik. Så många grova exempel. Som när SVT:s nyheter lät en meteorolog analysera värmeböljan över norra Sverige i oktober förra året. Västerbotten och Norrbotten hade då över 20 grader.

”Det blev bara varmt! Det händer lite då och då.”

Klimatkrisen? Sammanhang? Istället:

”Passa på att njuta.”

Greta Thunberg har rätt.

Medierna måste ta sitt ansvar, annars blir det oerhört svårt att vända utvecklingen. Omöjligt.

I augusti upplevde människan sin kanske högsta temperatur någonsin, i alla fall sedan mätningarna startade. 54,4 grader i Death Valley, USA. Det här förmedlar TT till miljoner svenskar – men underlåter att rapportera att det finns en vetenskapligt klarlagd koppling mellan extrema väderfenomen och den tilltagande upphettningen.

”Det är inte så konstigt”, försvarade sig nyhetschef Marianne Ahlenius.

”Det här handlar om en rak notis. Sammanhanget kring den globala uppvärmningen lyfter vi självklart också men då i andra typer av texter som mer handlar om trenden. Vi har inget krav att det ska vara med i varje text.”

Nyckelhålsjournalistik.

Saker bara händer. Plötsligt, summariskt.

Om inte läsare/tittare/lyssnare själva hittar också de där andra publiceringarna som beskriver en trend.

Kanske fungerade detta som metod före internet. Men nu kan ingen redaktion förvänta sig den sortens lojalitet, att det är möjligt att över tid sakta bygga upp en komplett bild av något.

Varje text måste ge allt.

Jämför hur TT rapporterade med hur The Guardian rapporterade. Tidningen berättar att det registrerats väldigt höga temperaturer från norra hemisfären under sommaren, vilket tyder på att 2020 kan bli det hetaste året – globalt sett – någonsin, det vill säga sedan data började samlas in. Bakomliggande orsak är klimatkrisen, konstaterar The Guardian.

Svårare är det inte.

Medierna behöver hjälp av vetenskapen, som måste lotsa journalister förbi osäkerheten kring vad som är väder och klimat. SMHI har ett givet uppdrag här. Men den som läser vad expertmyndigheten har att säga om november – rekordvarma november – upptäcker att något väsentligt saknas. Klimatkrisen. Som bortblåst. Alla komponenter finns med. Temperaturen. Visualiseringen av hur den skoningslöst stiger. Men ingen slutsats.

Dåligt om din avsikt är att ge pedagogisk, korrekt information om hur klimatkrisen redan börjat steka Sverige.

Bra om din avsikt är att förvirra både allmänhet och journalister.

SMHI gör som TT. När jag frågar varför man inte alls slår fast kopplingen till klimatkrisen, svarar SMHI att det gör man visst det – i andra publiceringar.

Vill du få veta att SMHI anser att klimatkrisen är ett allvarligt problem måste du alltså ta del av allt som kommer från dem och sedan lägga pusslet.

Varför inte hjälpa till lite mer?

Varför inte saxa från det man själv helt nyligen uppmärksammade, då senaste rapporten från FN:s meteorologiska världsorganisation (WMO) larmade om:

2011-2020 kommer att bli det varmaste decennium som uppmätts.

2015 och framåt är de sex varmaste åren som uppmätts.

2020 är på väg att bli åtminstone ett av de tre varmaste åren som uppmätts.

Journalistiken måste motverka en av klimatkrisens mentala effekter.

Vi anpassar oss till något som är abnormt. Det är förlamande. Jag vet att det ska vara snö i Stockholm på vintern. Men mina barn växer upp med motsatsen. Forskningen beskriver det här som ett syndrom: shifting baselines, referensförskjutning. Det mest kända exemplet är hur fiskare i Florida poserar med sina fångster, alltid lika stolta, även om fiskarna blir färre och krymper för varje generation.

Journalistiken måste dra linjen mellan mellan våra minnen, mellan generationerna, rakt genom glömskan och allt det som nu berövas oss.

Då är det avgörande att ständigt upprepa att det abnorma inte är normalt, att det finns både orsak och verkan – att det därmed finns en lösning.