I mer än 40 år har hon arbetat på sjukhuset. Hon har lyft nyopererade patienter, hjälpt dem på toa, duschat dem och klätt dem. Hon har bäddat sängar och kört ut mat. Hon har opererat både sina axlar och knän efter förslitningsskador. Hon har älskat sitt jobb. Nu är hon sjuk. Hon har cancer. Behandlingen fungerar lyckligtvis men hon kommer nog aldrig kunna jobba mer. De sista åren före pension kommer hon att vara sjukskriven.
Hon är min mamma.
Och det är henne som förre statsministern Fredrik Reinfeldt spottar på i sin rapport ”Att arbeta till 75 – en bra början”.
Han har skrivit den på uppdrag av regeringen åt Delegationen för senior arbetskraft. För att vara en rapport innehåller den väldigt lite siffror och tabeller. Det här är en rapport där Fredrik Reinfeldt tycker. Och han börjar med exemplet Karl Lagerfeld, stilikonen som arbetade för modehuset Chanel ända fram till sin död vid 85 års ålder. Han använder också exemplen Donald Trump, 73, och Kinas president Xi Jinping, 66, som inspiration.
”Vi behöver skaffa oss nya hjältar. Människor som kan och vågar lite längre. Att jobba till 75 kan vara en bra början.”
Så skriver Reinfeldt.
Inte helt oväntat tycker han att vi sitter alldeles för fast i tanken på tryggheten ligger i att vara kvar på samma jobb med vad som ”beskrivs som en fast anställning”. Men så kan vi inte ha det, tycker Reinfeldt. Vi måste vara beredda på att byta jobb flera gånger under livet och jobba längre.
För att vi lever allt längre. ”70 blir det nya 50 och 50 det nya 30.” Vi äter sundare och tränar mer, hävdar han. ”Kan en 80-åring hoppa fallskärm, kan en 90-åring vara nykär och kan en 100-åring starta en blogg?” fortsätter han. Reinfeldt ifrågasätter att det verkligen är så att fram till 65 är vi arbetsföra och efter är vi det inte.
För att vi inte har råd att låta människor sluta arbeta vid 65, tycker Reinfeldt. På grund av vad som är ”på väg att ske med vad som uppfattas vara givna välfärdslöften”. Vi får allt fler äldre. Och om vi samtidigt ska ha en restriktiv migrationspolitik (vilket Reinfeldt visserligen ifrågasätter) så blir det färre som ska försörja allt fler. Det nya pensionssystemet ger inte heller vad det gamla gav.
”Vi är alltså även med tillägg från tjänstepensioner långt under de nivåer flertalet svenskar tycks ta för givna och över tid urholkas nivåerna än mer för kommande generationer.”
Vi står inför faktum och nu måste sådana som min mamma inspireras av Donald Trump och bli en av våra nya hjältar.
Men när Reinfeldt beskriver hur välfärden byggdes upp och stora delar av befolkningen kunde resa sig ur fattigdom så nämner han överhuvudtaget inte arbetarrörelsen och kampen. Den är raderad ur Reinfeldts historia. Istället pratar han om att välfärden byggdes upp, oklart av dem, och det hjälpte föra människor ur fattigdomen. Människorna var tydligen passiva mottagare av något som gavs dem.
Reinfeldt, vi har inte glömt kampen. Kampen för makt och frihet. Kampen mellan arbete och kapital. För det är det som det här handlar om. Inte behovet av nya hjältar.
Den allmänna pensionen infördes i Sverige 1913. Då var pensionsåldern 67 år. Medellivslängden var cirka 60 år. Bland arbetare bara 45-48. De flesta fick alltså aldrig uppleva någon pension. Och de som av olika anledningar inte kunde jobba hamnade på fattighuset om de inte kunde försörjas av sina anhöriga.
Det var mot den bakgrunden som en liten peng för ålderspension infördes. Så liten dock att den var svår att överleva på.
Och det fanns ett starkt motstånd även mot denna lilla trygghet. Centralförbundet för socialt arbete, en socialliberal grupp, ansåg att hela pensionen skulle vara frivillig och finansieras av egenavgifter. Deras argument var att pensionen annars skulle påverka arbetsviljan och sparsamheten. Folk skulle vänja sig vid att få saker utan motprestation. De skulle bli lata.
Några årtionden senare stod ytterligare en lång och hård strid om pensionen mellan vänstern och högern i svensk politik om pensionen som också involverade en folkomröstning. Högern och Folkpartiet drev linje 2 som förespråkade frivilliga avtal. Samma retorik som i samband med pensionen infördes från första början alltså. Det här illustrerades med valaffischer med budskapet: Vill ni sitta i farbror statens eller organisationspampens knä? ATP-systemet infördes till sist tack vare en nedlagd folkpartiröst som vänsters förslag.
Reinfeldt är inte nytänkande och visionär i sin rapport. Han går bara vidare i de spår som högermän trampat upp före honom i århundranden. Människor ska arbeta och tjäna sina egna pengar. Inte vänja sig vid trygghet. Och trots att Reinfeldt framstår som liberal i jämförelse med hur hans parti Moderaterna låter idag så var det just Reinfeldts regering som mycket medvetet nedmonterade trygghetssystemen, a-kassan och sjukförsäkringen, och beskattade pensionärerna hårdare än de som arbetar i arbetslinjens namn.
Vi har inte glömt. Och vi vet att medelpensioneringsåldern för LO-kollektivet är 63,8 år. Vi vet att medellivslängden sjunker för lågutbildade arbetarkvinnor. Det som Reinfeldt föreslår är att de ska arbeta in i döden. Precis som för hundra år sedan.
Om Reinfeldt och andra högermän får sätta tonen för vad som ska hända med vår pension så kommer möjligheten till en trygg ålderdom vara en parentes i vår historia. Men vi ska inte tro på honom när han säger att vi inte har råd. Vi har råd att låtar hjältar som min mamma få några år av trygghet och frihet från arbetets krav. Det handlar som alltid om hur vi fördelar. Pengarna finns. Hos Reinfeldt och hans rika gelikar.
