Patrik Lundberg skrev i början av året en krönika i Aftonbladet om att charterförakt är klassförakt. Jag är faktiskt något beredd att hålla med. Det är väl mest arbetande människor med barn och äldre par som åker på charter. Det handlar givetvis om att få lugn. Semester, slappa, chilla, vila. Och att ungarna slipper tjata om glass och bara kan hämta den själv i en frys precis vid poolen är självklart en bidragande del i strävan mot målet – att koppla bort alla vardagens och arbetets tvång.
Nu är jag i alla fall här ändå. På Kanarieöarna, på charter, tillsammans med vad som känns som en miljon svennar till. Och finnar, norrmän, tyskar och engelsmän.
Här rör vi oss. Välnärda turister, över strandpromenaden, ofta i grupper inte helt olika sälkolonier. Jag erkänner. Jag tampas med motvilliga känslor av klassförakt mot de andra här. Och mot mig själv också då, antar jag. Tillsammans har vi intagit ett land, som vi uppenbarligen ger fulla fan i, för att kunna beställa från menyer på vårt eget språk, insupa nyheter på vårt eget språk och äta mat som hemma. Faktum är att det i princip inte finns någonting här som ens indikerar var vi är i världen. Det spelar inte ens någon roll. Vi är bara här för att framsläpa en vecka eller två ständigt uppassade och ständigt ompysslade.
Kaoset i hotellbuffén frambringar lika höga stressnivåer som på Ikea en lördagseftermiddag för en ovan charterföraktande charterresenär som mig. Det är barn överallt. Personal springer fram och tillbaka och uträttar renhållningsmirakel men det hade nog valt enklare att springa ett maraton hoppandes på ett ben, baklänges, än att lyckas hålla iordning en gigantisk bufférestaurang med femhundraelva ungar och deras föräldrar som ändå valt just det här stället för att slippa göra så mycket själva. Jag försöker tappert få mina egna ungar att sköta sig och inte ”vara som de andra”. Säger tack till personalen otaliga gånger, sopar upp brödsmulor från bordet och känner lite skuldkänslor över vad de som jobbar här måste stå ut med.
Allt här sker onekligen på någon annans bekostnad. Hotellets personal verkar ha hur långa arbetspass som helst. Samma anställda hälsar välkomna till frukosten som till middagen och är kvar även senare på kvällen när törstiga föräldrar ska ha en kall bira i baren medan barnen är på minidisco med någon stackare som måste ha en skittjock Bamsedräkt på sig i värmen. Städarna drar tunga städvagnar över kullerstenar och upp för branta ramper och verkar städa fler rum än vad som egentligen borde vara möjligt under kort tid. Men alla leker och skojar, lite inövat men vänligt, ändå med gästernas sockerdrogade hyperaktiva barn. Trots att de precis sulat chicken nuggets över hela restaurangen eller ligger på golvet hysteriskt gråtande över att frostdiademen tagit slut i gåvoshopen.
Det här kunde varit vilket land som helst egentligen. Charterhotell ser likadana ut överallt. Allt folk kräver som åker på såna här resor verkar ju ändå vara sol och värme, en pool och mat – gärna sådan som man känner igen.
Vid poolen läser jag en bok av Roland Paulsen om arbetsförmedlingen, Fas 3 och alla vedermödor som landets arbetsförmedlare känner och lever i. Jag började mitt arbetsliv som långtidsarbetslös. Jag har gjort praktik på tilldelad plats och jag har haft socialbidrag. Nu har jag jobb och inkomst och för första gången kan jag dessutom åka på semester med mina barn. Så nu är vi här. Barnen badar och har hur kul som helst. Jag sitter i en solstol vid en pool. Och njuter. Ja - njuter.
En man i en solstol några meter bort håller på att arbeta sig igenom Halvvägs av Fredrik Reinfeldt. Jag misstänker att vi inte har särskilt mycket gemensamt egentligen. Men jag tänka mig att han ändå känner ungefär som jag. Vi vill nog inte ändå att den semestern ska ta slut. För när den gör det måste vi åka tillbaka till våra vanliga liv igen. Till vardagen, stressen, pressen, arbetet, hämtningar och lämningar.
Men just nu sitter vi här och flyr allt det där, på samma sätt på samma plats.
Jag räddar knappast världen just nu. Jag gör knappast ens någon nytta alls. Men jag känner mig rätt avslappnad. Och jag skäms nästan inte ens för det heller.
