Bush är känd för sina felsägningar, konstiga kommentarer och putslustighet även när ämnet kräver att du åtminstone låtsas som att du bryr dig. En klassiker är när han som USA:s president, från golfbanan, säger att alla världens länder nu måste göra sitt yttersta för att stoppa terrorister och följer upp med ”now watch this drive” för att sedan slå ut.

Det barnsliga sättet är så klart en kombination av en störd enskild personlighet och politisk teater – men det handlar också om att han verkligen inte bryr sig. Det spelade ingen som helst roll för Bush att hundratusentals människor i Irak förlorade hem och liv samtidigt som han kunde fisa iväg dagar på golfbanan. 

Det här gäller de flesta amerikanska presidenter även om Bush i det hänseendet var ovanligt ärlig.

Irakkriget är en av historiens mörkaste konflikter. Över en miljon människor förlorade sina liv, hundratusentals irakiska barn förlorade sina föräldrar och familjer förlorade sina hem när de fördrevs och hela städer jämnades med marken. Och de amerikanska soldaterna och veteranerna är bara imperiets förbrukningsvaror. Krigshetsarna talar gärna om att man exporterar mänskliga rättigheter och demokrati. Ännu hellre att de nya staterna som reser sig ur askan ska ha en politik som stämmer överens med västerländska värderingar. Aldrig nämner man krigsbrotten, terrorn, förnedringen och de hån som följer hand i hand med maskineriet.

Och då kan de behöva en påminnelse. 

I september 2019 avbröts ett annat Bush-tal när veteranen Mike Prysner ställde sig upp och tog ordet. Prysner började sin militära karriär 2001, samma dag han fyllde 18. Två år senare skickades han för att tjänstgöra i Irak och till slut nådde han graden korpral. Det han såg, tvingades göra och själv var med om förvandlade honom helt. Efter kriget har han ägnat sitt liv och gärning åt antikrig, att göra så mycket motstånd som möjligt mot de som tjänar på krigen. Aktionen mot Bush 2019 var en kraftfull uppvisning. Prysner krävde en ursäkt för ”lögner om massförstörelsevapen” och sa att Bush är orsaken till ”en miljon irakiers död”. Han skrek högt och tydligt: ”Du skickade mig till Irak. Mina vänner är döda för att du ljög.”

Efter aktionen säger Mike att han försöker se till att de ansvariga inte får ens en lugn stund, eftersom det är ödet för alla andra som kommit i kontakt med deras krig. Både Irakkriget och kriget i Afghanistan förlorades. Men krigen förloras aldrig av de som har makt och pengar. För Bush spelade vinst eller förlust ingen roll. Han och de andra arkitekterna blev rikare och mäktigare ändå.

I Dagens Nyheter skriver Erik Helmerson att grodor är en påminnelse om att politiker också är människor. Men Bush är inte en harmlös och halvsenil gubbe i ditt lokala centrum. Att han och andra makthavare minsann också är människor, att de är precis som vem som helst, är den klassiska liberala ögonbindeln (eller stövelslickeriet). 

Du ser inte makt eller ansvar, du ser påhittade intentioner och härliga historier. Även om vi säger att det är sant – att den politiska adeln måste hantera samma typ av problem som alla andra – är det så klart en skillnad i skala. 

När Bush och Colin Powell klantade sig var det inte en kvartalsrapport som blev försenad eller en deadline som missades, det var ett krig och politiskt skifte med hundratusentals döda som direkt konsekvens. Kul! Bara att skaka av sig! Bush är också människa! 

Den mediala och liberala vittvätten av Bush från krigshetsare till rolig farbror på bara några år är skamlös.

Förutom den slemmiga grodan om Irak passar Bush på att i sitt tal kalla Volodymyr Zelenskyj för en ”cool liten kille — århundradets Churchill”. Förutom att hålla tal spenderar han sin pension med att måla fula målningar och sälja träd. 

President George W Bush är 75 år gammal och kommer troligtvis leva resten av sitt liv utan att möta konsekvenser för det lidande som han orsakat det irakiska folket. Istället kan han bekvämt stå och skämta om sin inblandning för andra rika krigshetsare och lismande liberaler.