Varför?
Varför är så många känslokalla och avstängda inför historiens allra värsta skadegörelse?
Varför saknas en reflex att skydda planeten från att förstöras?
2019 brann Notre-Dame och hettan slog ut över hela värlen, som genuin sorg, för varje bjälke som rasade ner i lågorna, varje rosettfönster som sprängdes, var civilisation, var vår förmåga och historia.
”Det är något ofattbart och kusligt, som om själva undergångens klockor börjat ringa”, tyckte Daniel Sjölin.
”Nu kommer goda krafter från hela världen att samlas för att hjälpa till med återuppbyggnaden. För det är så vi människor fungerar när vi är som bäst”, hoppades Erik Helmersson.
Jag skrev också. Hur natten sänkte sig över Paris, hur människor samlades utanför brandkårens avspärrningar för att sjunga sina hymner. Smärtan som bara blev ännu mer påtaglig ställd mot klimatkrisens ständiga följeslagare, apatin.
Anklagelserna kom redan innan återstoden av Notre-Dame svaltat. Fullt rimliga. Vad håller ni på med? Ni gråter när en katedral brinner men ni är tysta – oberörda – när planeten brinner, smälter, plågas av vårt sätt att leva.
”You know what else is burning up? The fucking planet”, twittrade författaren Roy Scranton.
Efter inte ens ett dygn hade det samlats in sju miljarder kronor för återuppbyggnad. Franska oljebolaget Total lovade direkt att bidra med en miljard.
När allt detta pågick ställde sig Greta Thunberg framför EU-parlamentets ledamöter i Strasbourg. Hon sa att det är läge att ”skifta till katedralläge”, att vi kollektivt måste agera som om vi befinner oss mitt en brand, och att vi hittills inte gjort någon ansats att släcka. Hon beklagade sorgen.
”Jag hoppas den (Notre-Dame) har en stark grund. Jag hoppas att vi har en stark grund. Men jag är inte så säker.”
Nej, vem kan vara säker på att mänskligheten faktiskt kommer att klara detta?
Varje nytt klimatmöte, och den förspillda tiden dem emellan, är snarare bevis för motsatsen.
”Jag hoppas att de kan se på frågan bredare än så”, säger nya klimatministern Romina Pourmokhtari till Dagens Nyheter i Egypten, som ett svar på frågan om hon förväntar sig att nationer som inom kort riskerar att bli obeboeliga på grund av torka eller stigande hav, ska ha förståelse för att ett rikt land som Sverige ger upp sina klimatmål och istället fattar ett medvetet beslut att kraftigt öka sina utsläpp.
Det är så fruktansvärt pinsamt. Det är så… hopplöst.
Just uppstigna ur en valrörelse där klimatkrisen kom att reduceras till för eller emot kärnkraft, men det kommer att bli ännu värre för Sverigedemokraterna och deras konservativa svans kommer att ockupera den här frågan för nästa stora kulturkrig – slaget om migration är ju vunnet – vilket betyder att vår framtid blir deras projektionsyta.
Fyra förlorade år. Otillräckliga investeringar.
Alla som – även om klockorna ringer och klimatpolitiken havererar – vägrar hopplösheten, vi försöker ta fasta på det som ändå signalerar något annat.
Att förnyelsebara energikällor medelst en krasst marknadsekonomisk hävstång – billigare – kommer att pensionera det fossila.
Att ansatser görs för att förbjuda reklam som driver på koldioxidstinn konsumtion.
Att aktivismen lever, trots att den från läktarplats kritiseras för att stoppa ambulanser, vara för konfrontativ, vara för vänster, hota demokratin, vara för orealistisk, vara Kreml-infiltrerad, vara fixerad vid symbolhandlingar, vara kontraproduktiv, ställa elititiska krav på vanligt folk, vara elak mot barn, vara korrumperad. Med mera.
Ja, klimataktivismen gör allting fel, hävdar de som själva gör absolut ingenting för att på allvar förskjuta vare sig politik eller individ.
All is fine, upprepar de istället.
Någon kommer att lösa den gordiska knuten. Näringslivet. Eller varför inte en filantropisk miljardär? Hur går det för Christer Fuglesang med det där rymdparasollet som ska blockera solens strålar?
Som om vi hade tid att vänta. Som om vi kunde terraforma tillbaka allt vi förbrukat och utrotat. Det har vi inte, det kan vi inte.
Alla de IPCC-rapporter som ger beslutsunderlag till Cop-processen, visar tydligare och tydligare att problemet blir mer komplext och mycket snart näst intill oöverstigligt för varje missad möjlighet.
Här i Sverige villkoras nu alla prioriteringar av folkvalda förnekare som inte tror på FN:s klimatpanel eller överhuvudtaget på vetenskapen.
Det kan bli EU som måste tvinga Sverige att bedriva rudimentär klimatpolitik.
Så vad ska vi göra?
”Vi går mot en framtid som är så annorlunda än den vi känner till att vi knappt kan föreställa oss vad som kommer att hända. Och vårt lands ledning har släppt ansvaret för den framtiden. Vi förstår om du är livrädd, det är vi också. Men vi vägrar att släppa ansvaret. Vi vägrar ge upp och vi vägrar titta bort”, skrev gruppen Rebellmammorna i lördags här i Dagens ETC.
Sedan satte de sig på svenska gator och torg, som en erinran, för att väcka samveten – och för att det inte längre finns något moraliskt försvarbart alternativ till att agera.
”Vi drivs av kärlek, omtanke och ansvarstagande. Vi har bilden av våra och alla barn på näthinnan, och vi kräver åtgärder för att skydda dem och deras rätt till överlevnad och utveckling.”
Klimatmötet är ett katastrofalt antiklimax.
Politiken tar inte ansvar, den visar inte omtanke.
Politiken är rörlig materia – den som tror på demokratins kraft ger inte upp om att att politiken formas utifrån vår vilja och våra behov – men som läget är nu väljer den gång på gång förstörelsens, och förstörarnas, sida.
Det är upp till oss nu.
