När Annika ställer frågor säger utredaren att man redan har fått ut raslistor från andra skolledare i samma område. Det var inte sant, utan en lögn för att pressa Annika till att lämna ut uppgifterna fortare. Vad polisen inte visste var att rektorerna har ett lokalt samarbetsforum och där var alla lika frågande och upprörda. Annika tvivlar på att det uppenbart oetiska tillvägagångssättet är lagligt och fortsätter att vägra.
Då ljuger de igen. Man säger att åklagare redan har fattat beslut om husrannsakan, och att det är lättare att hon bara mejlar över uppgifterna på direkten än att "15 uniformerade poliser stormar in i skolan”.
Poliser gör saker på sitt sätt även om det bryter mot lagen. Här har arbetsmetoden varit lögn och press.
Poliser gör saker på sitt sätt även om det bryter mot lagen. Här har arbetsmetoden varit lögn och press. Affären är en ovanlig men inte förvånande inblick i hur Stockholmspolisen utreder brott. Jag och kollegor har flera gånger stött på att människor och misstänka slentrianmässigt kan kallas för exempelvis "afrikanen" oavsett vilket land de faktiskt kommer ifrån.
Gång på gång avslöjas det att polisen sanktionerar arbetsmetoder som inte håller för granskning och bryter mot interna regler, etiska krav eller till och med lagen. Två exempel är Disa-gruppens brottsprovokationer och polisens hemliga register med fotbollssupportrar.
Annika Hedås Falk var rektor på mitt högstadium i Rågsved. Jag kommer ihåg henne som noggrann och principfast även om 15-årige Max inte hade jättemycket rektorkontakt. Och i den här affären har hon och de andra skolledarna gjort helt rätt när de vägrat sammanställa och sända över raslistorna.
I dagsläget vet allmänheten inte mer om misshandeln som utreds, men klart är att polisen med oetiska metoder har sökt efter elever med namn som låter mongoliska på alla gymnasieskolor i en hel stadsdel.
Tur nog hamnade polisens sjuka förfrågan hos någon som vågade säga nej, trots påtryckningar och hot. Hur många pressas och knäcks under liknande hot om stormning? Och hur mycket värre blir det när polisens befogenheter och resurser ökar – utan att något annat förändras internt?
En myndighet som redan felar kommer att göra ännu större och värre fel; man häller bensin på en redan brinnande polisbuss.
Polisens problem är systematiska och har infekterat hela organisationen.
Golvet: Justitiekanslern kritiserade nyligen ett ingripande där journalister fördes bort från en klimataktion och hindrades från att göra sitt jobb.
Taket: I en färsk inlaga till Arbetsmiljöverket, efter utredningen av polischef Mats Löfvings död, identifierar myndigheten en rad interna risker som redan nu präglar arbetet i ledningen. Bland annat:
- Risker för ryktesspridning.
- Förekomst av tystnadskultur.
- Bristande kunskap bland chefer angående hur kränkande särbehandling förebyggs och hanteras.
När polisen brister får hela samhället lida. Efter politiskt tryck från höger är många poliser oroliga över att behöva ägna sig åt "pinnjakt" där enkla brott prioriteras framför svårlösta och resurskrävande utredningar om exempelvis sexualbrott. Även viktigt brottsförebyggande arbete försvinner. Fackliga ombud slår larm om att pinnjakten tilltar, och utsätter anställda för stress och risk. Poliser jag pratar med beskriver situationen som akut och kaotisk, och att myndigheten är på bristningsgränsen.
Det återkommande svaret från polisens pressavdelning är karaktäristiskt: inga kommentarer.
