De uppgifter som migrationsminister Maria Malmer Stenergard (M) för fram genom kampanjen kritiseras bland annat av SCB för att ge en felaktig bild av utlandsföddas sysselsättnings- och försörjningsgrad i Sverige. 

I samma andetag skärper arbetsmarknadsminister Johan Pehrson (L) tonen mot arbetslösa. Han menar bland annat att arbetssökande har det “fett” och ska flytta dit jobben finns (främst i övre Norrland) samt vill stärka Arbetsförmedlingens kontroller. 

“Det finns ingen mänsklig rättighet att inte behöva flytta dit jobben finns om man är vuxen och frisk”, säger Pehrson i en intervju med Arbetet. 

Så långt normal högerpolitik kryddad med en spicy brun kampanj. En auktoritär fortsättning på den impopulära arbetslinjen som delvis kan förklaras med den förväntade ekonomiska nedgången då arbetslösheten förväntas stiga. Att allokera tillgänglig arbetskraft under en nedgång är en viktig arbetsmarknadspolitisk uppgift. Frågan är hur man går tillväga.

Hård retorik och tvångsåtgärder utgör knappast en arbetarvänlig linje. Konfliktlinjen löper varken mellan arbetslösa och arbetande, eller mellan “etniska svenskar” och resten av befolkningen. Johans Pehrsons arbetslinje påminner snarare om industrialismens födelse när landsortsbor tvingades in till städernas fabriker av polis och militär.

Makt, kapital och därmedkultur graviterar mot storstadsregioner. Urbaniseringen kan förstås som en direkt konsekvens av hur ekonomin, i sitt ständiga behov av tillväxt, föder fram nav för transaktioner, flöden och värdeskapande. Här koncentreras kulturutbudet och utbildningarna, drömmar och möjligheter, infrastruktur, samhällsservice och arbete. Här uppstår också kriser i form av bostadsbrist, revolter och massdemonstrationer. 

Staden ger en hopplöst förtätad livsform som tömmer landsbygden på unga. Så ser den inhemska migrationsströmmen ut. För att skydda landsbygden krävs ett aktivt, kollektivt ingripande genom politiken för att bromsa avfolkningen, med lösningar på basala frågor som infrastruktur och samhällsservice.

Här krävs också ett mindre kolonialt förhållningssätt gentemot landsbygdens produktivitet såväl som resurser med större återinvesteringar i den lokala bygden. Det är bisarrt att landets största producenter av vattenkraft också utgör landets fattigaste kommuner.

Den politiken står varken Johan Pehrson eller resten av regeringen för. När högerblocket pratar om Sveriges hjärtland och en levande landsbygd menar de knappast att regionerna måste få behålla delar av vattenkraftens, skogens och mineralernas värden, att de ämnar se över det kommunala skatteutjämningssystemet eller att de ens avser kompensera kommuner och regioner för inflationen. Istället används hård retorik som andas tvång. 

Att detta sker samtidigt som stora delar av EU står inför en växande brist på arbetskraft bådar inte särskilt väl. Bara i Tyskland väntas bristen på arbetare uppgå till sju miljoner 2035 och redan nu hämmas produktionen inom ett flertal sektorer. Den tyska regeringen förenklar därför reglerna för arbetskraftsinvandring och har rullat ut motsvarigheten till “kom inte hit”-kampanjen: “Make it in Germany”, där ministrar reser runt för att attrahera utländsk arbetskraft.

Den svåra situationen ger också en helt annan diskussion om arbete, löner och villkor. En kartläggning från European trade union confederation visar att bristen på arbetskraft inom EU främst drivs av låga löner och dåliga arbetsförhållanden, samt att den är svårast inom sektorer och positioner som inte nödvändigtvis kräver hög utbildning. Rekommendationen till regioner och sektorer som drabbas av arbetskraftsbrist är således att betala mer, ge bättre arbetsförhållanden och möjligheter till kompetensutveckling, samtidigt som EU-kommissionen lyfter bristande infrastruktur och samhällsservice inom avfolkningsområden som ett problemområde.

Vi kunde ha den diskussionen. Men den svenska lösningen är att slänga ut vårdarbetare, strypa migrationen och vända sig mot den egna befolkningen med repressiva åtgärder. 

“Fett.”