Att bli förälder innebär inte samma sak för män som för kvinnor. Och då pratar vi inte om de biologiska förutsättningarna, att ha en livmoder och kunna föda fram ett barn. Utan om det ansvar som tas när barnet väl är fött.

I veckan presenterade både SCB och Försäkringskassan siffror kring faderskapet. SCB:s siffror handlar om var barn till separerade föräldrar bor. Bara lite drygt vart fjärde barn (28 procent!) bor lika mycket hos sin pappa som hos sin mamma. Nära hälften av barnen bor bara hos mamma och ytterligare tio procent bor mest hos mamma. Om det var så att bli pappa innebar ett lika stort ansvar för barnen som det innebär att bli mamma så skulle barnen rimligtvis bo lika mycket hos pappa som hos mamma.

Kanske, eller med stor sannolikhet, hänger de här siffrorna ihop med de siffror som kom från Försäkringskassan. Pappors uttag av föräldraledigheten ökar visserligen men ligger fortfarande på bara på 29,3 procent. I de mest ojämnställda kommunerna i Sverige tar papporna bara en femtedel av föräldradagarna. Varje förälder har rätt till 480 dagar med föräldrapenning. Men pappornas genomsnittliga uttag är bara 106 dagar innan barnen har fyllt åtta år. Antingen så överlåts dagarna till mamman eller så brinner de helt enkelt inne.

Trots att förutsättningarna finns för att pappor ska kunna ta samma ansvar för omsorgen om barnen som mammor så väljer alltså flera pappor att inte ta det ansvaret.

Det här får flera konsekvenser. Inte minst i relationen till barnen, vilket säkert är en av de viktigaste förklaringarna till att hälften av barnen till separerade föräldrar bor hela tiden hos mamman. Men det innebär också att kvinnor inte har samma möjligheter som män i vårt samhälle. Trots att barn och föräldraskap naturligtvis borde ses som en tillgång så fungerar det inte så.

Kvinnor har 88 procent av mäns löner. Vi kan också uttrycka det som att kvinnor jobbar gratis från 16.02 varje dag, samtidigt som män får betalt hela arbetsdagen ut. Det brukar förklaras med att kvinnor och män har olika yrken och att de jobb som män har värderas högre lönemässigt. Men när expertnätverket Lönelotsarna tittade på hur det ser ut inom olika yrken så visade det sig paradoxalt nog att löneskillnaderna mellan män och kvinnor är störts i yrken med jämn könsfördelning (rapporten ”Samma yrke – olika lön” presenterades förra året). Till exempel så tjänade manliga skattehandläggare 2000 kronor mer än kvinnliga och manliga revisorer tjänar 5000 mer än sina kvinnliga kollegor. Och det trots att kvinnorna generellt har högre utbildning.

Det går inte att förklara den här skillnaden med något annat än kön. Och varför bedömer då de som sätter lönerna att kvinnorna är så mycket mindre värda? Ja, en viktig förklaring är att de anses vara en mer osäker ”investering”. För att de är mer borta från jobbet eftersom de tar en större del av föräldraledigheten och vård av sjukt barn. (Män tar knappt 40 procent av vabbandet.)

Vi vet också att kvinnor arbetar deltid i mycket större utsträckning än män (30 procent av kvinnorna jämfört med 10 procent av männen) för att kunna kombinera arbete med att ta hand om barnen. Det leder till att kvinnornas pension bara blir 67 procent av männens. Och inte nog med det. För kvinnorna innebär också föräldraskapet en mycket högre risk att drabbas av fattigdom än för män. Ensamstående mammor med barn som bor hemma är den allra vanligaste mottagaren av försörjningsstöd.

Allt det här får mig att tänka på vad min vän i Brasilien, ett land som länge har kämpat för legalisering av abort, sa till mig en gång. ”Kvinnor borde ha samma rätt till abort som män”. Hon menade förstås att män i alla tider har kunnat välja bort föräldraskapet på ett sätt som kvinnor inte kan.

Barn ska vara en tillgång för alla. För oss som individer och för samhället. Föräldraskapet ska vara något som berikar, inte belastar. Poängen är förstås inte att pappor ska bli lika fattiga som mammor av att vara föräldrar. Men om män tar lika mycket ansvar för barnen som kvinnor så kommer inte kvinnor att utgöra en lika stor ”risk” på arbetsmarknaden. Män och kvinnor kommer att bedömas lika. Och arbetarmarknaden klarar sig inte utan de som arbetar, så vi kan inte allas dumpas bara för att vi tar hand om våra barn.

Så är du en av de pappor som har tagit hälften av föräldraledigheten, hälften av vabbandet och kanske till och med har gått ner i arbetstid under småbarnsåren? I så fall, stort grattis till dig och dina barn. Du har tagit ett viktigt föräldraansvar och också bidragit till rättvisare löner och arbetsvillkor och till att stärka kvinnors roll i samhället. Är du en av de pappor som inte har tagit hälften av föräldraledigheten och som inte är hemma med sjuka barn varannan gång, ja, då är jag ledsen att behöva säga så här på fars dag att du inte är lika mycket förälder som barnens mor. Men du, det är inte försent. Du kan fixa till det till nästa fars dag.