BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Om jag däremot drabbas av att brev levereras en vecka för sent, eller att mitt vanliga medicinköp än en gång kräver tre turer till apoteket, är det bra att kunna avläsa om jag är ett oturligt undantag eller om statistiken tyder på att jag är en del av ett stort och irriterat kollektiv. 

Åtskilliga diktaturer har stängt statistikbyråerna eller hemligstämplat alla resultat för att inte besväras av väl grundade motargument när diktatorn prisar undersåtarnas lyckliga liv medan stora delar av befolkningen plågas av farsoter, analfabetism och undernäring. Med tiden har det blivit svårare att förhindra att sakuppgifter sprids till människor över geografiska gränser eller klassgränser.

Internationella organisationer, som FN och Världsbanken, samlar in och publicerar uppgifter om alla länder. Eftersom organisationernas hemsidor ofta nog kan nås från billiga mobiltelefoner är det möjligt att sprida avslöjande jämförelser snabbt och effektivt. 

Vissa siffror biter vasst. Hur många flyende människor har drunknat i Medelhavets kalla grå vatten i år? Var och en av dem är en förtvivlad sorg, tillsammans är de – eller borde i all anständighets namn vara – en gemensam börda för alla oss som lever våra liv innanför de allt mer stängda gränserna till våra välförsedda länder.

Att god statistik är en samhällsnytta har det rått enighet om i Sverige sedan länge. Vi har en av världens äldsta sammanhängande serier av befolkningsstatistik, påbörjad och publicerad från 1749. Och den visar både elände och framgångar under mer än 250 år: missväxt, hunger, krig, epidemier och svagår drar fram genom siffrorna, liksom minskad barnadödlighet och längre liv.

Ingen statistik är värderingsfri, hur den än görs. Vi känner till åldrar i befolkningen därför att någon har bestämt att data ska ställas ihop så att ålder framgår. Vi känner till kategorierna kvinnor och män av samma skäl. Vi kan veta var människor har bott. Ur kyrkböcker och husförhörslängder kan vi få fram spår av människors liv som läskunnighet och funktionshinder. Vi kan se om barn dog och om någon emigrerade. I dag kan vi se migration över landsgränser och mellan orter. För detta har registrerats och kan utläsas, direkt eller indirekt.

Statistiken ger grund för vissa påståenden. Men många viktiga inslag i livet kan inte läsas där. De kan i stället gestaltas i konst, i film, romaner, pekböcker, serier, bilder, fingermålningar och i varje dags levande.

Det är i dag svårt att hålla statistik hemlig. Den sprids. I stället blir det nu tydligt att den som vill slippa siffror om samhällsförhållanden förtalar statistik: ”Man kan visa allting med statistik!” ”Jaja, de påstår att siffrorna är klara, men ärligt talat – känns det som om arbetslösheten har minskat?” ”Statistik och statistik – vi måste ta människors oro på allvar!”

Om statistiken inte kan hindras så är det mycket mer effektivt att försöka få människor att inte söka sakuppgifter, utan att i stället känna efter hur det känns. 

I en intressant offentlig debatt nyligen sa en av deltagarna ungefär så här: ”Du kan aldrig övertyga eller möta andra människors känslor med fakta. Du måste ta fram din egen känsla.” Gränsen mellan saklig beskrivning och känslodrivande propaganda har alltid varit viktig, och svår att dra med något krav alls på exakthet.

Om man ger upp att ens försöka dra den gränsen så står vi i den offentliga debatten om samhällsproblemen i en mycket smal återvändsgränd, där känsloskrik ekar mellan de kala väggarna. 

En saklig grund för sökande efter problemlösning är till nytta, inte minst för att de som försöker finna en lösning då kan komma fram till vad de inte är överens om. Om de inte finner en enda gemensam startpunkt är det nog inte problemlösning utan något slags ceremoni – som kanske benämns ”debatt” – som de sysslar med. Inget fel i det. Det är ju också självklart att bli mycket glad, vredgad, lycklig eller orolig av sakförhållanden och att uttrycka det i ett djungelvrål. 

Men den som från samhällsdebatten försöker rensa bort sakbeskrivningar i form av statistik eller andra välgrundade framställningar har mycket värre ambitioner än att vinna någon enstaka debatt, eller ett val. Hen vill stänga in våra tankemöjligheter i ett kalejdoskop av spegelväggar där krossade fragment av idéer, drömmar och verklighet ser ut som ett nytt universum. Men det är bara skräp som speglas i oändlighet.