Och så har de flesta av oss reagerat när bild­er av övergreppen sänts ut över världen: man känner sig förstummad. Inför fasan finns det inget att tillägga. Bara en känsla av förtvivlan och vrede.

Efter andra världskriget när fasorna i de tyska koncentrationslägren uppdagades kom samma stumma känsla över många. Den tysk-judiske filosofen Theodor Adorno, som på trettiotalet flytt undan antisemitismen i Tyskland till USA, konstaterade i sin förtvivlan att efter Auschwitz är poesi inte längre möjligt.

Litteraturen tycktes stå stum inför det fruktansvärda. Hur ska det obeskrivliga kunna beskrivas?

Efter hand visade det sig ändå att litteraturen förmådde ge oss skildringar av utrotningslägren. Det skrevs gripande romaner och dikter om förbrytelserna – från den italienske författaren Primo Levis ”Är detta en människa”, över ungraren Imre Kertesz ”Mannen utan öde” eller Art Spiegelmans tecknade serieroman ”Maus”. Bara för att ta några få exempel. På svenska finns exempelvis Hédi Frieds ”Skärvor av ett liv” om hennes tid i lägren.

Även de mest extrema och utsatta situationerna gick till sist att skildra och skildra så att vi som slapp dessa helveten kunde få en inblick i dem. Litteratur var möjligt att skriva, även efter Auschwitz.

Men jag tänker på SVT-reporterns ord där han stod och rapporterade om de ryska övergreppen i Ukraina: ”Det finns inte ord.” Jag tror att den meningen fastnade i många av Aktuellts tittare den kvällen. Och fler rapporter strömmar nu in om de övergrepp som alltid äger rum i krig: våldtäkter, tortyr, urskillningslöst dödande.

Det finns några berömda rader av den ryska poeten Anna Achmatova, som upplevde såväl trettiotalets Stalinterror som nazisternas långvariga belägring av Leningrad under andra världskriget. Under utrensningarna tillbringade hon månad efter månad i köerna till fängelset i Leningrad, där hennes son satt fängslad och väntade på sin dom. En dag kände någon i denna kusliga kö igen författaren Achmatova och hon skriver:

”Bakom mig stod en kvinna med blåaktiga läppar; naturligtvis hade hon aldrig hört mitt namn, men i det ögonblicket vaknade hon upp ur den förlamning, som var så utmärkande för oss alla, och viskade (alla talade viskande där) i mitt öra: – Och det här, kan ni skildra det? Jag sade: – Ja, det kan jag.

Då gled någonting liknande ett leende över vad som en gång hade varit hennes ansikte.”

Härom veckan var jag på en dag för litteraturens framtid som Sveriges för­fattarförbund ordnade på Intiman i Stockholm. Förbundet har precis lagt fram ett litteraturpolitiskt program med en analys av läget för det skrivna ordet.

Stämningen i programtexten är förtvivlad, nästan desperat, när alla tecken på kris hopas: läsandet går tillbaka, bibliotek läggs ner, skolor saknar oftast skolbibliotek, i många kommuner saknas helt en bokhandel och stora techbolag har numera en växande digital makt (och övervakningsmakt) över oss läsare – som ska förvandlas till konsumenter av litteratur.

Jag fick i uppdrag att hålla ett avslutnings­anförande. Jag instämde i stort i Författarförbundets analys av hur trängt det skrivna ordet och boken blivit. När jag växte upp var boken, den fysiska boken, fortfarande den kanske viktigaste vägen till personlig frigörelse och en frigörelse som också hade kollektiva horisonter.

Boken var messiansk, sa jag. Det betyder att boken var något som uppenbarade hoppet om en annan, kommande tid.

Men jag pekade också på det yttersta argumentet, och behovet för litteraturen och boken, ja, på sätt och vis själva dess existensberättigande: att där finns till slut orden. SVT:s korrespondent kände sig förstummad inför det han såg av övergreppen i Ukraina.

Men jag är övertygad om att till slut kommer också detta att skildras och gestaltas, i romaner, i dikter, såsom andra förbrytelser i historien till slut skildrats.

Det där leendet som Anna Achmatova såg i en utmattad kvinnas ansikte är ordens och litteraturens leende mot alla odds.