Vi håller på att förlora.
Det är vad alla dessa forskare skriker.
Konsekvenserna kommer att bli genomgripande. Extremvärme som tvingar bort mänskligt liv. Stigande hav som ritar om våra kartor. Herregud, forskare säger att de inte ens kan utesluta att Golfströmmen kollapsar redan detta århundrade.
Så vad tänker du göra, Romina Pourmokhtari (L)?
Hon måste känna tyngden mot sina axlar, att det ytterst nu blir hennes uppdrag att kompensera för decennier av politisk passivitet. Det är ett oerhört ansvar. Om hon misslyckas är det nästan omöjligt.
Men från regeringen är det först märkligt tyst om denna skräckrapport.
Ingenting, nollställt, frånvänt.
Romina Pourmokhtari säger sedan ändå att IPCC är ”väldigt oroväckande läsning” och ställer upp på debatt i SVT:
”Vi har starka och ambitiösa klimatmål. Problemet är att vi inte är på väg att nå dem. Det var inte heller den förra regeringen på väg att göra.”
Tror hon att någon nöjer sig med det?
Vi har jättebra målsättning.
Vi klarar den inte.
Vi är inte sämre än någon annan.
Romina Pourmokhtari kan inte vara nöjd själv. Hennes enda ambition kan inte vara att tillbringa en mandatperiod som något slags slagpåse för regeringens tillkortakommanden.
Allt handlar till sist om vem den liberala klimatministern är, innerst inne. Antingen så tar Romina Pourmokhtari klimatkrisen på allvar. Eller så gör hon det inte.
Men där måste vi utgå från vad hon själv sagt, som när hon intervjuades av Svenska Dagbladet på toppmötet i Sharm el-Sheikh, för övrigt ett miserabelt antiklimax.
Om att lyckas nå målsättningarna:
”Jag är optimistisk. Annars hade jag avgått. Det är därför jag har det här jobbet.”
Om att lämna sin post utifall politiken skulle gå mot ett håll hon anser felaktigt:
”Självklart. Om jag inte står för politiken som vi ska driva igenom, då vore det ohederligt av mig att sitta kvar.”
Nu är det skarpt läge.
För mänsklighetens förutsättningar till civilisation.
För en minister som har att välja mellan att ta sitt ansvar – och att fullfölja ett medvetet misslyckande.
Regeringen har ingen ambition att leda Sverige mot en snabb och bred och rättvis omställning. Det vet vi nu. Det vet Romina Pourmokhtari.
Den blåbrua budgeten är ett skämt, ja, ett hån.
Hur kan hon acceptera det här?
Politiskt spel, bygga karriär, känslig dynamik mellan regeringens partier – allt det där är ointressant, helt ovidkommande. Framtiden bryr sig inte om vem som leder Liberalerna nästa eller nästnästa mandatperiod? Det finns bara här och nu. Det finns bara att välja minskade eller ökade utsläpp. Det finns bara vad som är nödvändigt.
Befinner jag mig på en plats där jag har förutsättningar att bromsa förstörelsen?
Jag hoppas att Romina Pourmokhtari ställer sig den frågan.
Liberalerna har bildat regering med riskdagens dokumenterat klimatsämsta partier. Det finns starka drag av förnekelse i både Kristdemokraterna och framför allt Moderaterna, medan Sverigedemokraterna förvaltar det förtroende man fått från Ulf Kristersson (M) genom att ägna sig åt sabotage, ett meningslöst kulturkrig, något nytt att häfta populismen vid.
Partiets klimatpolitiska talesperson Martin Kinnunen säger att han ”kan inte se att den här rapporten gör att vi måste ändra vår politik”. Och i sociala medier visar andra nuvarande och tidigare representanter hur bortom räddning SD är vad gäller att förstå klimatkrisen.
Kent Ekeroth har tittat på amerikanska konspirationsgöken Tucker Carlson och funderar högt:
”Först var det ’en ny istid’ de ljög om. Sedan ’global uppvärmning’ som bekvämt byttes till ’klimatförändringar’. De har hållt på i över 50 år och haft fel lika länge. Propagandan som har ett politiskt syfte fortsätter då ingen hålls ansvarig för lögnerna.”
Richard Jomshof, ordförande i justitieutskottet, hänger på:
”Fast, vi befinner oss i en interglacial (mellanistid). Vi är på väg mot en ny istid. Ingen vet bara exakt när den kommer.”
Erik Almqvist:
”Frågan är om vi höjer temperaturen tillräckligt snabbt för att hinna kapa de mest katastofala konsevenserna av den kommande istdien? Behöver vi elda mer kol och olja för att skydda mänskligehen genom en flatten the curve?”
Kent Ekeroth:
”Det centrala är att det inte är ’man made’. Det är det som vänsterdårarna använder.”
Det här är inte spridda skurar från ett parti som egentligen är ganska vettigt och vetenskapsförankrat. Det här är dess ryggrad. Att via desinformation, vulgarisering av debatten och genuin okunskap omintetgöra varje försök till omställning. Och det finns, tyvärr, absolut ingenting som talar för att andra av Tidöavtalets parter skulle fungera som starka motkrafter.
Har jag allierade runt mig som delar min övertygelse?
Mer behövs inte.
Det är ett definitivt argument.
Enda ansvarsfulla Romina Pourmokhtari kan göra är att lämna, omgående, ingenting annat återstår, för projektet att ställa om med denna regering är hopplöst – och det behöver väljarna informeras om redan nu.
