Skattesänkningarna för kärnkraftägarna försvaras med att den tekniken ändå är olönsam. MP tror den ska självdö. Okej. På lång sikt är vi alla döda, skrev John Maynard Keynes.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Men är verkligen de här ”överenskommelserna” bra i en demokrati?
Jag tror inte det.
Vi har haft tre stora överenskommelser som perverterat demokratin i Sverige.
Pensionsöverenskommelsen.
Försvarsöverenskommelsen.
Och nu energiöverenskommelsen.
Energi: ”Lång sikt” kan innebära väldigt mycket. Som att Sverige nu blir det enda land som effektivt bromsar förnybar elproduktion. (Okej, Finland och Norge gör samma sak.) Poängen är att det inte får plats hur mycket el som helst i ett system. Priser sjunker vid hög produktion, vilket innebär att du snart istället får betala mer för överföringen av elen via ditt nätbolag, på något sätt måste ju de stora bolagen få sina vinster. Sol och vind i stora anläggningar blir ”olönsamma” även med stöd, det enda som kommer utmana det här elsystemet är sol hemma hos konsumenterna. Alltså egen el. Den är alltid billigare och klimatsmartare och skapar egen makt till de som har möjlighet att äga egna solceller.
Men inte ens jag – Sveriges mest entusiastiska solcellförespråkare – tror att småproducenter kan ta makten över elproduktionen på 30 år. Och med subventionerad kärnkraft (den subventioneras framför allt av ägarnas vattenkraft) kommer det inte bli storsatsningar på ren elproduktion. Det finns helt enkelt inte plats för det i systemet.
Det stora projektet – att i klimathotets skugga förvandla Sverige till EU:s förnybara elproducent som exporterar ren energi till länder som har svårare att balansera produktionen – är stoppat.
Poängen är att ingen kommer få någon debatt om det, ingen alternativ politik kommer tas på allvar för ”alla” är ju överens. Och de som inte är överens är ointressanta rent maktmässigt.
Försvar: Idén att alla partier bör vara överens om hur Sverige ska rusta och med vilka vi ska samarbeta (läs: Nato) är något som styrt sedan Andra världskriget. Om någon vill diskutera ett annat försvar eller att återuppta Olof Palmes försök att skapa aktiv nedrustning så är det ointressant eftersom man redan är ”överens”. Den enda aktör som finns är militären själv som aktivt pressar på medialt och politiskt för att öka sitt utrymme. Jag skriver ubåt och du förstår nog vad jag menar.
Att demokratiskt debattera försvaret blir meningslöst i stormedierna. Den som eventuellt driver en annan linje kommer etiketteras som ”orealistisk”, ”ansvarslös” eller rentav snudd på förrädare och varför inte ”Putinvän”.
Pension: När överenskommelsen slöts på 1990-talet så handlade det inte om att pensioner eller de gamla var ”för dyra”. Det handlade om ett systemskifte som de borgerliga slogs för. Pensionerna skulle in på börsen, pensionssystemet dessutom privatiseras (PPM) så att du själv ska spekulera för att få högre pension och självklart därmed lämna utrymme för ökat privat pensionssparande.
Att Socialdemokraterna accepterade det här handlar om en politisk förändring där man lämnat synen på politiken som förändrande, politiken är administration av det nuvarande, den tid då pensionerna styrdes av politiska beslut skulle ersättas med ett automatiserat system där ingen kan skylla på politiken om vi får fattigpensionärer. Istället är det ”marknadens utveckling” som är boven.
Systemet har inneburit kraftigt ökade kostnader för oss alla (vi pratar miljarder varje år i ökad administration), lägre pensioner för framför allt kvinnor och det stora gemensamma pensionskapitalet har flyttats bort från vår gemensamma maktsfär. Vi förvägras använda det kapitalet för den stora klimatomställningen som behövs. Alla pengar måste jaga börsvinster kortsiktigt. Och ingen är ansvarig. ”Alla” är ju överens. Den som är kritisk är ointressant, trots att kritikerna av pensionssystemet har haft rätt i varje detalj, varje helhet och varje uträkning.
Det perfekta läget för regerande. Det finns inget att diskutera. Bara ”nödvändiga” saker att göra. Ja, jag vet. Näringslivet älskar det här. De gillar överdemokratiska regler, sådant man inte kan påverka och förändra.
Men för demokratin är det här ett jätteproblem. Det som kallas ”politikerförakt” är ofta en reaktion på att inget egentligen går att diskutera. Partierna är i dag administrativa apparater. Inte folkrörelser.
Vad innebär det här för en socialist?
Jag tror perspektivet är enkelt. All förändring måste skapas i praktiken, lokalt och gemensamt via nya rörelser. En ny politisk kultur måste födas utanför det partisystem som tror att det är ”realistiskt” att förhandla bort demokratin.
