Och att någon förtjänar att straffas.
Kvinnor.
Men ju mer denna rörelse dras mot högerextremismens konspirationsteorier, desto mer pendlar hämndbegäret även åt andra håll. Muslimerna. Judarna. Vänsterliberala etablissemanget.
Det gäller att vara försiktig när man ska bedöma hotbild. Incel-världen är en spegelsal med förvridna, förvirrande perspektiv. Vad är allvar? Vad är ironiska blinkningar?
Men efter att ha följt den under flera års tid, efter reportage och uppföljningar, efter att ha haft kontakt med många som kallar sig incels, vill jag hävda att förändringen är illavarslande, ja, akut.
De hetsar varandra, uppviglar varandra, bekräftar varandra. Kom igen, mörda om du vill mörda, för du har rätten på din sida. Energin dras mot de individer som tycks befinna sig nära gränsen.
Gör det, gör det, gör det!
Jag befarar att någon ska hörsamma lockropen.
Svensk terror utförd av svenska incel-män.
Deras våld redan tagit livet av fler än 50 personer i USA och Kanada. Det här är på riktigt. Jag vill berätta det för er som inte har insyn i deras rabiata, revanschistiska gemenskap. Där sugs samhällets allt mer giftiga debatt om feminism – och migration – genast upp, förstärker deras redan enorma frustration.
Om hundratals svenska män drömmer om att massakrera kvinnor, har ett pärlband av sådan terror att sukta över, och om en inte obetydlig andel av dessa män ger uttryck för en vilja att ta ord till handling…
Vi måste behandla det som en påtaglig risk.
Inte bara som ett patetiskt utslag för oförmågan att ta eget ansvar för brist på sex och kärlek.
Måndagen den 23 april 2018 utförde Alek Minassian sin fordonsattack i centrala Toronto. Han dödade tio personer. Han ville köra över just kvinnor. Han stannade bara för att det stänkte läsk på vindrutan.
”Incel-upproret har redan börjat”, skrev han på Facebook före dådet.
Nyligen blev förhören med honom offentliga, både som video och protokoll. Han berättar att han är oskuld. Han berättar att han aldrig haft en flickvän. Han minns i detalj hur hans närmanden blev ignorerade på en Halloween-fest för fem år sedan. Han kallar det vedergällning, att med en skåpbil plöja ned slumpmässigt utvalda kvinnor.
”Jag har lärt känna andra killar på nätet som tycker som jag”, säger Minassian.
“Jag anser mig själv vara den ultimata gentlemannen”, fortsätter han med en hänvisning till en annan av incel-männen, studenten Elliot Rodger som 2014 mördade sex personer i Isla Vista, USA. (Minassian påstår att han haft kontakt med Rodger, men det har inte kunnat bekräftas.)
Han försöker, som andra terrorister, lämna efter sig ett manifest. Men sanningen finns inte bakom högtravande löften om uppror. Den finns i förhöret. Hur han nystas upp. Mentalt tillstånd och mobbning. Där hatet mot kvinnor kom senare, förstärkt av samhällets generella stämningar, förädlat av incel-rörelsens analys av maktbalanser och utanförskap. Han är fixerad i sin erfarenhet. Plågad på grund av Aspergers, på grund av social oförmåga, på grund av sina ständiga harklingar. De andra eleverna kallade honom Chewbacca.
Vad kunde ha gjorts för att avbryta hans radikalisering?
Jag känner igen det från mina intervjuer med svenska incels och med anhöriga till nordamerikanska incel-terrorister. Depressionerna. Diagnoserna. Samhället som inte lyssnade, som nonchalerade när föräldrar och lärare bad om hjälp.
Samhället som hade möjlighet att agera.
Men lät sköra pojkar bli till livsfarliga män.
Minassian hyllas som en hjälte av andra incels. För den som mördar väntar piedestal. Som när jag intervjuade Paul i en förort till Stockholm:
”Minassian var säkert psyksjuk, men du blir det av att leva ett nedbrytande liv. Jag tänker inte moralisera. Det är inte bra att köra över någon, men jag vet inte vad han hade blivit utsatt för av kvinnor. Jag dömer honom inte.
Jag frågade honom om han är kapabel att göra något liknande.
”Jag passar på den”, sa Paul.
Det handlar inte om att servera dem ursäkter.
Terror är terror, kvinnohat är kvinnohat.
Men när incel-männen blir alltmer gränslösa, alltmer fixerade vid dödligt våld som metod, måste målsättningen vara att förhindra svenska attentat. Inte bara att fördöma tankarna och till sist handlingarna.
Självklart bör polisiära resurser riktas mot att scanna dessa grupper. Men lika viktigt är att inventera skolan och psykiatrin.
Hur ska de fångas in?
När jag skriver det här uppgår svenska incels i filmen ”Joker”. De bombarderar varandra med meme-budskap. De ser inte Joaquin Phoenix prestera en roll. De ser sig själva. De ser sig som de skulle vilja vara. Abnorma men med en utåtagerande kraft som kan kuva översittare, ja, städer och befolkningar. När våldet kommer är det rättmätigt. Framtvingat av ett fientligt samhälle. Förlösande. Uppmuntrande.
Syftet med den här ledaren är att slå larm.
Kanske är det redan för sent.
En av de miljoner unga män som sett Rodgers groteska video var Anton Lundin Pettersson i Trollhättan. Han hade alltid haft svårt att fungera tillsammans med andra. 21-åringen, omsluten av ensamhet, hörde hälsningen:
”Ni har gjort hela mitt liv till en plåga. Nu ska jag plåga er.”
Knappt en vecka senare, 22 oktober 2015, begav sig Lundin Pettersson till skolan Kronan.
