Äntligen är åtta års mardröm över. Äntligen slipper vi dem. Dessa förskingrare som har suttit och regerat Sverige och sålt ut, haft bort och släppt lös vår gemensamma egendom. Reinfeldt, Bildt, Borg, Billström, dessa ansiktslösa ansikten som på något sätt har förmågan att le och säga ”ingen kommentar” när man frågar ”Vad hände med de 89 miljarderna?” Det är inte en sekund för tidigt.

För detta kan vi alla andas ut. För beskedet är tydligt: vi har fått nog. Bara tanken på att dessa borgare inte kan skriva minister på sina visitkort längre! De kan inte gå runt och bara ”I am the minister of foreign affairs”. Nej det är du inte! Ha!

Samtidigt: detta val har varit populisternas val. Detta val har varit de argas val, de känslomässigas val – inte analysernas val, eftertankens val, forskningsrapporternas val.

Det finns en ilska som växer i Sverige, och den ilskan vill känna igen sig och välja någon som verkar lika arg. Vår tids stora frågor är onekligen klimatfrågan och jämlikhetsfrågan. Men klimatet är ingen människa som kan känna sig förbannad, och därför backar Miljöpartiet. Vänstern har som enda parti drivit en fråga som 89 procent av befolkningen håller med om – ingen vinst i välfärden – men försökt göra det med ett lugn och en trovärdighet som inte lockar deras väljargrupp, och därför ökar de bara marginellt. Vad SD och Fi har gemensamt är att de är missnöjespartier som uttrycker en ilska, och ju mer ojämlikt, otryggt, uppdelat Sverige blir – desto mer växer ilskan.

Det första partiet som verkade förbannat var SD, vilket jag tror är anledningen till att de ökar så mycket. De är en katalysator för folks känslor, inte en megafon för folks åsikter. Sedan ökade i sin tur ilskan mot SD och den fångade Fi upp. Få jag träffat som röstar på Fi har ens läst deras partiprogram eller vet vad de tycker i olika sakfrågor – de är arga på rasism och sexism helt enkelt, och tycker att Fi verkar reflektera deras känslor i ett läge där vänstern verkar för lugn, hålla tillbaka för mycket.

Detta är vårt moment 22. Om samhället faller isär växer ilskan hos vissa och lugnet hos andra. Hur talar man till de förbannade, de desillusionerade, de politikerföraktande, och samtidigt till de bekväma, de Rut-avdragande, de kulturkonsumerande?

Måste vänstern välja? Ilska eller trovärdighet? Ibland önskar jag mig en svensk Hugo Chavez. Detta är innan jag kommer på att det närmaste vi kommer är Gudrun Schyman.