En vän skämtade på Facebook och skrev under matchen att det är uppseendeväckande ”när till och med Tyskland ser ut som rena rama We are the world i jämförelse med Sverige”. 

Sedan byttes Jimmy Durmaz in. Det blev så uppenbart att han var den enda icke-vita på planen. Och när just han råkade göra ett misstag gick det snabbt för nätrasisterna att peka ut hans bakgrund som förklaring för det begångna felet. 

Händelsen var, för många av oss med annan etnisk bakgrund, som att bevittna en repris av våra vardagsliv. 

Många av oss har, precis som Durmaz, varit i den situationen: Du kommer in i en miljö där majoriteten har svenska namn och uppfattas som vita. Tror du mig inte? Titta omkring dig, titta på hur våra tidningsredaktioner ser ut. Hur våra partier, ledningsgrupper och idrottsrörelser ser ut, särskilt uppåt i hierarkierna. 

På många håll speglar inte föreningar och arbetsplatser samhället, de har inte ens en ambition om att vilja bredda på riktigt. Så när du står där som den enda blatten på arbetsplatsen vet du att du kommer att dömas hårdare. Gör du fel räknas inte det som att du har gjort fel i egenskap av människa, utan som representant för de där andra, de som inte är som ”vi”. 

En gång när jag arbetade på en redaktion var jag den enda som hade invandrarbakgrund i vårt team. När en kollega satte som vana att skämta rasistiskt var det ingen annan än jag som reagerade och sa ifrån.  Jag befann mig till slut i en situation där jag tvingades försvara muslimerna, syrianerna, kurderna, romerna, tiggarna och bögarna. Samtidigt som jag fick hantera hatbrev från läsare. 

Att var den enda som stack ut från normen gjorde mig van att ”ta en kula för laget”, det vill säga stå som försvarare även för alla andra som inte tillhör normen. Baksidan blev att jag genom min blotta existens skapade dålig stämning på arbetsplatsen. Det var som att alla började betrakta mig som en ”bevakare”. 

Så när jag läser tidningsredaktioner som duktigt skriver om hur hemsk rasismen är mot Durmaz så tycker jag inte att de är trovärdiga. Vad gör dessa redaktioner egentligen för att bidra till en annan utveckling? Hur många icke-vita svenskar har de anställt? Hur porträtteras de icke-vitas liv?

Min känsla är att det har blivit värre sedan Sverigedemokraternas intåg i riksdagen. Det som upplevs som annorlunda tonas ner överallt. Det obekvämaste som finns verkar vara en uppkäftig svartskalle. Jag känner inte en enda antirasist som rasifieras och som inte har gått in i väggen och på ett eller annat sätt tvingats bort från det offentliga samtalet de senaste åren. 

Ofta beror det på att man tvingats ta dubbla fighter: En utåt mot främlingsfientlig politik och retorik men även inåt på den egna arbetsplatsen. Jag tror inte att många inser att även platser som står upp mot rasism själva påverkats av stämningarna i samhället. Många idéburna arbetsplatser har haft svårt att hitta en balans mellan ambitionen om att vinna tillbaka människor som röstar på SD, och att samtidigt stå upp för dem som pekas ut av SD som fienden. 

Strategin att ”våga ta debatten” har i realiteten ofta lett till att rasister beretts plats och antirasister tystats. 

När den svenska truppen till fotbolls-VM presenterades ställde radioprogrammet ”Konflikt” en fråga om mångfald inom det svenska herrlandslaget. Inom ungdomsfotbollen är spelare med utländsk bakgrund överrepresenterade men sedan händer det något, en stor del av talangerna med utländsk bakgrund faller bort innan de når toppfotbollen.

Tomas Peterson, seniorprofessor i idrottsvetenskap, förklarar fenomenet med ”idrottskapital”. Han menar att etnisk svenska spelare oftare har ett stöttande sammanhang omkring sig, något som tränare medvetet eller omedvetet väger in i uttagningar. Man tittar på föräldrarnas bakgrund och deras förmåga att se till att spelare sover som de ska, att de förstår vad de innebär med en satsning, att man ska göra som man blir tillsagd.

Och när en tränare står inför valet mellan två spelare, som spelmässigt är lika bra, så tenderar tränaren att ta den som har två svenska föräldrar. Valet påverkas också av en utbredd stereotyp föreställning om den icke-vita spelaren som den bollskicklige men odisciplinerade talangen, i kontrast till den vita svenska spelaren som en hårt arbetande lagspelare i ett kollektiv. 

Att vara antirasist och för mångfald på papper och i ord är bra.

Men det räcker faktiskt inte.