Sjuttio personer sitter på stationen och väntar.

”Buss ersätter” står det men ingen buss syns till.

En höggravid kvinna vankar av och an.

Alla frågar varandra: Var är bussen? Har någon hört när den ska gå?

En somalisk man säger att personalen i Pressbyrån lovat att ringa. Alla nöjer sig med det för tillfället.

”Förr brukade det alltid vara personal på plats som informerade”, säger en äldre dam, ”nu har de stängt kontoret.”

Tiden går. Ingen buss syns till.

Pressbyrån rullar ljudligt ned sin metallgardin. Utanför börjar det mörkna.

”Jag håller på att ringa SJ”, säger den höggravida, ”jag har plats 58 i kön.”

En timme till. Flera går och frågar på kaféet med pytt i panna och stekt ägg. Killen i kassan vet inget. Ändå går det hela tiden nya personer fram och frågar. Han står i alla fall i en kassa, han måste väl veta?

En blond tjej med tre resväskor ska till Mallorca. ”Nu kommer jag missa planet.” En kavajklädd man föreslår att några ska dela på en taxi.

”Till Stockholm?” säger en pensionär, ”det kostar väl minst 20 000?”

Vissa biter på naglarna, andra svär över släktingar som väntar, jobb som missas, tidernas förfall.

Den höggravida går runt och talar om för alla att hon har plats 34 i kön nu.

Varje gång det ropas ut något i högtalarna tystnar alla. Men det är bara Tåg i Bergslagen som kommer och går.

”Vi borde stoppa ett av tågen och tvinga dem att köra oss”, säger någon och får medhåll. ”I alla fall tvinga dem att ge oss information!” Men ingen vågar riktigt ta initiativet. ”Tågen borde förstatligas igen”, säger Marianne bredvid mig. ”Det är sen privatiseringarna allt blev så här.”

”Ja, var är konkurrensen”, säger jag, ”om det vore fri marknad hade fem bussbolag dykt upp nu och tävlat om att köra oss.”

Den höggravida kommer tillbaka: ”Konstigt, jag blev bortkopplad.”

Flera försöker ringa och mejla. På nätet ser det ut som om de tycks svara på Twitter. ”Har någon Twitter?” ropar jag. Den blonda med resväskorna har Twitter och skickar meddelande till SJ. De svarar att det är högt tryck just nu. Ersättningsbussar koncentreras till Stockholmsområdet.

Kaféet med pytt i panna och stekt ägg ställer upp stolarna på bordet och vecklar ihop dörrarna. Nu är vi ensamma.

”Var sitter de där som ropar ut i högtalarna?” funderar vi.

I Stockholm, tror någon.

Det är en automatisk röst, tror någon annan.

Den gravida håller på att storkna.

Vi börjar dela tåghistorier.

”En gång fastnade jag i en tunnel i flera timmar utan mat och vatten ... En gång lämnades min elvaåring ensam på perrongen i Falköping ... Det enda som skulle hjälpa situationen är att sänka världspriset på koppar, då skulle stölderna ta slut med en gång ...”

”I Japan lanserar de nu höghastighetståg som går i 600 km i timmen, och de kommer aldrig försent en sekund”, säger mannen i kostym.

Vi tystnar en minut och begrundar detta: I Japan ...

En person har varit anställd vid SJ och berättar om hur företaget vansköts, hur det är uppstyckat i ett trettiotal delar där ingen vet vad den andra gör, hur underhållet är utlagt på bemanningsföretag som i sin tur anlitar outbildad personal till billigaste pris med olyckor som följd.

”Vi borde göra något”, säger någon för femte gången, ”i något annat land hade de aldrig accepterat det här. De hade inte suttit tysta. De hade skrikit och haft sig.”

”Ja men vem ska man skrika åt”, säger jag, ”det är ingen här.”

”Man ska inte klaga. Tänk på hur hemskt det är i andra länder ... Det är i alla fall inte krig ...”

Fortfarande ingen buss. Det är midnatt i Borlänge.

Men vi gör ingenting. Någon kommer säkert att ordna upp det hela. Än har vi kvar tilliten. Än tror vi på samhället.