Sveriges arbetsgivare avgrundsvrålar i medierna. Det är avtalsrörelse på gång. Och det finns inga pengar. Ingenting som garanterar att företagen ens går runt längre. Det är jättedyrt att anställa, liksom att betala sina försäkringar eller något så överdjävligt som skatt på vinsterna. Och så ska personalen ha pensioner också? Nej, nu får det faktiskt vara nog. Så låter det.
Det har varit guldår för näringslivet i många år. Tacka Alliansen för det. Och tyvärr kommer nog dagens vakuumaktiga politiska läge inte innebära några större förändringar heller. Regeringen verkar inte alltid så intresserad av något större förändringsarbete ändå. Gärna ett handslag. Men först ska vi alla dö utrednings-, arbetsgrupps- och/eller byråkratidöden.
Den så kallade arbetslinjen har varit väldigt gynnsam för arbetsgivarna. Den var högerns hela-året-runt-klapp till näringslivet efter långvarigt krattande av en allt mer högerorienterad socialdemokrati. Det ska löna sig att arbet… sgiva.
Så det blev billigare att anställa. Enklare att dra in vinst. Mycket vinst! Och var det någon som sa privatisering? Går det att tjäna storkovan på att förskolebarn käkar knäckebröd i stället för riktig mat så skall detta givetvis också utforskas. Inget får stå i vägen för vinsterna. Politiker, högermedierna (det vill säga i princip alla medier) och näringslivet har kampanjat länge för att hålla arbetslinjens kärna intakt. Arbetstagarna måste veta sitt bästa och hålla sina egna löner nere. Bilden av hur det är att vara företagare i Sverige i dag är lika ensidig som Donald Trumps snedbena. Arbetsgivarna har allt emot sig. Och arbetarna bara kräver och kräver.
Jag pratade med ett par anställda i min lokala mataffär om hur de hade det på jobbet. De tyckte de hade det bra. Men snart kanske de inte skulle ha några jobb längre, när socialdemokraterna gör det dubbelt så dyrt att anställa unga. Chefen hade snackat mycket om det.
När jag frågade hur de trodde att det skulle påverka dem var de osäkra. Det gick ju i och för sig väldigt bra för företaget trodde de, men ändå. De hade ju läst att det skulle bli dubbelt så dyrt. Och det är ju aldrig bra. Tänk om hyran skulle dubbleras. Eller priset på bensin, mjölk eller SL-kort. En katastrof.
– Eller lönen kanske, flikade jag in.
Det tyckte vi alla skulle vara jättebra. Men så var det ju det här med att det inte finns några pengar. Knappt några alls. Åter till ruta ett. När jag lämnar butiken går jag förbi chefens BMW. En flådig ny pärla. Det går bra nu. Fast bara för chefen själv, uppenbarligen.
På ett stort företag i restaurangbranschen utbrister vd:n på ett stormöte för personalen att de är ” den största kostnadsposten”. Orden ekar bland åhörarna. Alla sjunker ihop lite. Ingen vill gå runt och vara en stor kostnadspost. I dagens samhälle är det utan undantag alltid dåligt att vara en kostnadsbörda för något överhuvudtaget. Bostadsbidrag? Börda. Socialbidrag? Utsugare. A-kassa? Latmask.
Sånt där sätter tonen för hur vi beter oss. Det sätter sig i skuldkänsle- och tacksamhetsmedvetandet. Vi blir inte lika benägna att slåss för våra rättigheter. Eller att organisera oss gemensamt för att stå upp mot våra arbetsgivare hur hårt de än trycker ner oss.
Allt är bara ett stort spel. Och vi måste börja spela det lika hänsynslöst och iskallt som näringslivet.
